Transit!?

En upplevelse av att ha förlorat slaget! Har det som en liten kattunge och vill bara rulla ihop mig i någons famn.
Vill hålla barnen intill mig och aldrig släppa.
Vill inte att något av allt detta försvinner, varken de gulnade löven, sjöarna, sångsvanarna ute på fältet, blåsten runt knuten, den fina duken på köksbordet från Indiska, min skruttiga bil utanför, kaffet eller katterna. Jag vill hålla allt tätt intill mig och gråta som ett barn gråter som förlorat något för världen obetydligt men för henne ovärderligt, som t.ex en liten grå sten med skimmer i.
Jag vet inte varför, jag känner mig inte olycklig bara rädd och förvirrad över detta fullständigt obegripliga liv. Jag förstår små ting i ögonblicket men jag kan inte få ihop det till en enhet.
När jag är stilla vibrerar stillheten med en obeskrivlig men ordinär fyllest som jag inte förstår. En vaken och blottlagd uppmärksamhet men mer än så kan jag inte säga om det.
Hur form träder ur denna stillhet begriper jag inte. Det är en gåta för mig hur upplevelsen av Jag, kan framträda i detta. Hur dessa, Stillhet och Form, kan ha någon som helst förbindelse alls. Stillhet omsluter form men stillhet och form känns inte kompatibelt, mera som smör på bakpapper eller som att somna och vakna, veta att man sovit men inte kunna spåra ögonblicket då man somnade  eller ögonblicket när man vaknade. En uppstående lucka som den mellan en våg som blir till en partikel.
Jag kan uppleva stillheten bakom alla ljud men låter jag uppmärksamheten dra sig tillbaka dit upphör alla manifestationer.
Hur lever man då utifrån Stillheten om Stillheten uppslukar alla ljud? Det Absoluta som uppslukar allt relativt?
Men  kroppen vill livet, den drar handen genom kattens päls utan att tänka, svarar i mobilen och förbereder till dagens yogaklass. Det finns en impuls som rör kroppen naturligt genom dagen. Vad är det?Denna impuls? Något vill detta, något som är starkare än jagets konfysa vilja.
Jag inbillar mig att något kan uppenbaras. Jag inbillar mig att jag kan bli fullständigt genomträngd av ljus och när detta sker upphör all förvirring och Då, inbillar jag mig, kommer all förvirring att upphöra, då kommer jag att leva fullständigt vaket i varje ögonblick av detta dyrbara liv och behöver inte längre ha en klamrande känsla till sångsvanar och gamla bilar, barn och oktoberblåst.
Papaji beskriver detta tillstånd som att befinna sig i en transithall mellan två avgångar- det är bara att vänta tills man blir kallad till gaten! Det ända råd han ger dom som befinner sig där  är: - "Whatever you do, don´t get attached!
Och det är det ända som jag vill nu! Jag vill hålla fast i barn och dukar, gulnade björkar och vind, fåglar i flykt och kalla bara fötter mot kyliga stenflisor som om min sista stund var kommen.
Med min hjärna förstår jag att det bara är ett sätt att fasthålla illusionen om separation. Att ingenting kan ägas och därför heller inte misstas. Allt jag älskar (och allt det som jag inte älskar) är manifestationer av det oändliga och vågar jag kasta mig handlöst in i den kommer detta ömmande Jag-sår att läka så fint som om det aldrig funnits där.
Men mod? kasta?, handlöst? är detta övergivande något jag aktivt kan göra?
Jag tror inte det men som Papaji sade, plötsligt öppnar gaten och det är dags att gå ombord.

När mitt flyg ut i oändligheten avgår är ovisst och undertiden rider jag ut dessa känslor av att jag har något att missta och gråter som ett barn, otröstlig och förkrossad. Någon annan ser på och vet att världen är full av grå sten med glitter i, indiska bomullsdukar, skruttiga golfar och sångsvanar eller något annat lika magiskt och att det som kommer och går, bara är det som kommer och går.

Skattkistan öppnar sig när jaget tystnar!

Känner du igen det här? Du går på en stig som är fylld av gulnade blad, du känner en doft av förmultning, högt ovan dig flyger några kajor. Det blåser i trädtopparna men mellan träden är det stilla. En plötslig lyckoförnimmelse strömmar igenom kroppen och samtidigt med det, ett minne från din barndom. Du minns höstar som barn, känslan av lycka och sparka löv, att låta sig falla på rygg i löv-högar, den torra känslan av vissnade löv som letar sig in under halsduken. Eller kanske andra minnen som kommer i kölvattnet av våta yllevantar som torkar på ett element, kraset av is under fotsulorna en tidig vårkväll, ett flor av lysande hundkex i sommarkvällen. Kråkor som kraxar i en dimmig hösteftermiddag. En smörgås med smör som smälter ner i en kopp het choklad.
I en lång tid har det undrat mig hur det kunde komma sig att jag hade så många lyckominnen från min barndom. I den första delen av mitt vuxenliv betraktade jag min barndom som andefattig, snäv och konfliktfylld. Och jag hade svårt att få dessa skimrande minnen att verka kompatibla med min uppfattning om barndomens tristess och förödmjukelse. Hur kan något som jag upplevt som så trångt och hämmat bära på en sådan skattkista av rikedomar?
Idag förstod jag äntligen sammanhanget.
Jag satt på kökstrappen i lä för den varma oktoberblåsten och kände trappans varma sten under mina bara fötter. Höstblåsten drog i de gulnade trädkronorna borta på ek kullen, ett duv-par kom flaxande över fältet och en doft från de storvuxna tomatplantorna mot husväggen slog mot mig.
Dessa fulländade sinnesintryck kan bara upplevas om jaget tystnar.
Om tankarna tystnar och om jag släpper alla mina historier om ögonblicket.
När jag var liten upplevde jag bara, som barn är man ett ända litet upplevande nu.
Som barn berättade jag inga historier, de våta vantarna på tork på elementet var "bara" yllevantar på tork på elementet. De var inte historien om ett stackars barns yllevantar.
Historieberättandet kommer sedan, det kommer när man börjar att utveckla ett jag. Ett skarpt avgränsat centrum för att definiera sig i en omgivning. Det hör med i det att utvecklas som människa. Men en tid kommer då man igen måste släppa taget om jaget och låta det upplösas i Självet.

Idag förstår jag att nuet är starkast och mest meningsfyllt när jaget med sitt oändliga prat tystnar.
För jaget tycker inte att det är ett dugg märkvärdigt med ett duv-par som flyger över ett fält men för Självet är det ett mirakel!

Att falla handlöst!

Jag letar på må och få i bokhyllan och tar ner ett slitet exemplar av "Buddha talade och sade". På första sidan står det skrivet 1983, jag var då 17 år. En superjobbig stökig tid, sökande efter en sann plats att slå mig ner i tillvaron samtidigt som jag hade ett exploderande behov av att vara på alla platser i världen samtidigt.
I slutet av boken är det en samling citat, några har jag ramat in bl.a denna av Khanda Samyutta:"Det finns ingen form, intet sinnesintryck, ingen själslig betingelse eller utveckling, intet medvetande som är bestående och icke underkastat förändring".
Jag står här 29 år senare och blickar tillbaka på 17 åringen och förstår att bakom årens förklädnader har ingen tid någonsin gått och ingen tid vill någonsin komma. Jag vet idag vad jag visste då, alla former förgår, bara det formlösa Självet består. Och samtidigt som vetskapen levde på djupet i 17 åringen var det ännu inte fullständigt realiserat och istället för att gå ut i ljuset skulle jag behöva att gå in i många mörka återvändsgränder och förväxla sanningen med form innan något inom mig lugnat sig så pass att det åter var redo att se sanningen; Jag är inte den jag tror jag är.
I den relativa världen lever jaget ibland glada dagar, som går över, och ibland tungsinta dagar och också dom går över, för i den relativa världen är allting underkastat förändring, vilket innebär att detta jag som skriver detta kommer att upplösas en dag, helt enkelt försvinna som i finito borta! Linnea Jensen död och begraven!
Hur kan jag skriva detta utan att darra på handen? Hur kan jag uppleva en sådan sinnesro vid detta? 
Svaret är att falla handlöst och att låta stillheten uppsluka jaget.
När man väl prövat en gång är ingenting längre som förut.

"Consciousness interacts with sensations!"

Mycket av mitt liv för tiden handlar om att kunna agera i formen utan att mista helheten ur syne. Hur ska jag kunna agera centrumlöst i en värld av form. Hur träda in i verkligheten och lämna drömtillståndet bakom mig?  Lämna fixeringen vid jaget?
Hur lagar man frukost till barnen, kontaktar Uno X macken för att kolla om de lagat färdigt gräsklipparen. Hur planerare man för sin ekonomi samtidigt som man lever i medvetenhet om det absoluta.
Alla handlingar kräver min form eller gör de?
Min personlighet är den form som det absoluta upplever sig själv igenom. Så jag är alltid omfattad av det absoluta, allting jag företar mig uppstår och upplöses häri. Men min personlighet är uppbyggd av ett komplext mönster av betingningar och tankar.
När jag väcker barnen om morgonen, är det inte "bara" Shiva som väcker dom, det är också formen som efter otaliga förväxlingar, förvrängningar bildat samskara - mitt mood min förmåga till kontakt, allt beror på ett flux av medvetna och omedvetna processer och allting samspelar och döljer sanningen för mig medans jag går fram till fönstret för att dra upp rullgardinen.
Hur känns det att göra samma handling utan tyngden av samskara. Hur upplever Shiva smället från rullgardinen när den far upp och morgonljuset strömmar in genom fönstret?
Identifikation med tankarna, med formen är som velcro. Ett uttryck som Adyashanti använder för att beskriva hur svårt det kan vara att riva sig ur sina identifikationer med tankar och mönster.
Vad är vägen ur identifikation? Hur drar man sig ur velcro?
Vägen ur identifikation går hur motsägelsefullt  det än kan låta genom kroppen, genom våra sanser!
Att öppna dörren in till rummet, det kyliga handtaget i handen, sömnlukten i rummet, dunklet, mina ord som kommer som av sig själv- "Godmorgon, dags att vakna!". Synen av en liten kropp som börjar att röra sig under täcket, en morgonrufsig blond kalufs. Känslan av rullgardinslisten i handen, smällen när den åker upp. Allt detta är nu! Jag vet vad som ska göras, en intelligens leder mig från moment till moment, jag behöver inte ha "koll", behöver inte ligga två steg före.
Jag ska vara i morgonkramen. Fylla ut mig med upplevelsen av en knotig varm pojkkram, med morgonljuset och lugnet i huset. Sedan äter vi frukost!

Om Tragedin i Norge, separation och "basic goodness"!

Tragedin i Norge....jag måste börja så, även om jag inte riktigt vet vart jag ska med det här skrivna.
I en vecka nu har händelsen tagit boning i mig i en blandning av förvirring, sorg och oändlig medkänsla.

I de senaste månaderna har jag mediterat ganska intensivt. Jag har äntligen varit redo till att fördjupa min yogapraxis med kontinuerligt meditation. Den meditations praxis jag följer är inspirerad av Adyashantis riktlinjer för meditation och handlar i grund och botten om att låta allting vara som det är och vaket iaktta vad som händer när man gör det. Jag tror att man väljer meditationstekniker efter personlighet, lite don efter person med ev. förändringar över tid, och denna meditation som utgår ifrån full uppmärksamhet är alltså mitt don. Att sitta och låta sensationer, känslor, och tankar röra sig fritt i stillheten, i den oändliga rymd som vaket och neutralt huserar dessa olika yttringar.
Men sedan jag i lördags vaknade upp till nyheten om den tragiska händelsen i Norge har mina meditationer haft en helt annan ton. Det är som om alla de berörda människornas sorg, förvirring och oändliga smärta tagit boning inne i meditationen och det har försvårat för mig att röra mig ohindrat i denna vidsträckta rymd. Jag vet inte vad det beror på, jag vet inte om mitt sinnestillstånd är en naturlig reaktion på en väldigt tragisk händelse, eller om andra bearbetningar är igång men en sak är säkert, det att meditera är inte längre en fridfull sysselsättning men en stund för rannsakning och starka känslor.

När tragedin ses i ett "yogiskt" perspektiv är händelsen förklarlig, det är detta som kan hända när en människa till fullo identifierar sig med sina tankar, föreställningar och ideér. Det är detta som kan hända när en person tror så fullt och fast på historien om att han är en isolerad varelse, hävd över alla sammanhang, isolerad från helheten. Denna upplevelse av separation leder alltid till ett behov för att kontrollera sin omgivning. De flesta av oss kan nicka igenkännande till att känna oss lösryckta från helheten och som resultat att vilja kontrollera vår omgivning men i de flesta av oss har våran känsla en i boende spärr.
Att praktisera yoga har lett mig in på vägen hem, yogan har formulerat det jag i djupet av mitt hjärta alltid vetat; vi är ett å samma. Att ha börjat att ifrågasätta identifikationen med min persona har skapat en ny rörlighet, sensibilitet och en ökad glädje inom mig. Det börjar att ge mig en frihet till att låta tingen vara som de är, och att låta folk vara som de är.

Idag var det dags för det årliga evenemanget "För en bättre värld" på torget i Kisa. Jag var inbjuden för att stå på scenen och köra ett litet kort introducerande yogapass för dom som hade lust att delta samt att göra en kort presentation där jag skulle berätta om hur jag menar att yogan kan bidra till en bättre värld.
Efteråt kom en liten dam fram till mig och sade med tårar i ögonen,- "om Brevik hade gjort yoga hade det nog aldrig skett det som skedde i fredags"
Och därmed summerade hon upp mina förvirrade tankar och känslor ifrån den gångna veckan. Hon uttalade sig inte i ett behov för att skapa en "vi mot han situation" men i en insikt om att vi alla är en del av detta stora mirakulösa liv och när vi är i kontakt med denna insikt är vi i kontakt med det som Chogyam Trungpa Rinpoche kallar "the basic goodness",  en fras han använder för att beskriva verkligheten om vår inre sanna natur, och när vi lever utifrån vår sanna natur mister vi behovet för att kontrollera vår omgivning.
Vår inre sanna natur är det som yogan pekar väg mot och jag tror att denna längtan mot hemkomst bor i oss alla.

Det kan tyckas som att Brevik har en lång väg hem, och imedan fladdrar 92 själar in i evighetsrummet som fjärilar till en blomma.
Jag sänder min oändliga medkänsla till alla er som den 22 juli miste en älskad människa.
Namaste!

Of course the angels dance!

 Idag är en underbar dag! Ingenting speciellt händer, jag går barfota i huset, läser i böcker som ligger strödda lite här och var, kokar mig en kopp the med soyamjölk och mycket kardemumma, (att det kan smaka så gott!). Regnet öser ner, jag är ensam men fylld! Strödda citat som jag går runt och tuggar på som den här av Maharshi t.ex "There is no greater mystery than this, that we keep seeking reality though in fact we are reality. We think that there is something hiding reality and that this must be destroyed before reality is gained. How ridiciously! A day will down when you will laugh at all your past efforts." Och senare i en text av Douglas Brooks, där han kommenterar Patanjalis Yoga Sutra utifrån den tantriska traditionen av Rajanka hittar jag det här "Yoga does not take us beyond our material nature nor separate material from the spiritual. Instead yoga reacquaints us with the material and the spiritual as expression of our innate freedom choosing to celebrate itself in embodiment" /..../ "Play is the simple fact that the universe exists for its own sake. There is nothing that the Lord or the universe must accomplish, nothing it must prove, no reason for it to exist other that it chooses to do so. Since there is no object other than itself, the universe as the Divine does not "work" but rather engages in a form of play (lila). Play has no object and seeks no goal. When we play, there is no other than the play." Regnet tilltar och smattrar på fönsterbläcket, det formligen välter ner och jag fylls plötsligt av en underbar känsla av att himlen öppnat sig och tömmer regnet ner över jorden som i en lek, ja på samma sätt som ett lyckligt litet barn när det får lov att hjälpa till med att diska och det hela går över styr. Och så plötsligt spricker molnen upp och solen ler rakt in i huset och ber mig att leka med, idag och hela detta liv som är nu och nu och nu. Jag vill låta Gud känna den sköna känslan av bara fötter över ett sommarvarmt golv, låta Gud smaka kardemumma kärnor som fastnat mellan tänderna, låta Gud höra regnet ösa ner, låta Gud klappa en dyngsur katt som kommer in och lägger sig i knät. Jag vill låta Gud känna sig själv helt ut i tårna och bevara en Guds lekande känsla i allt jag företar mig. Jack Ridl skriver det så fint! Läs och njut och förstå att Gud inget annat vill än att leka och njuta! Nu!

The Materialism of Angels

by Jack Ridl

“Who would say that pleasure is not useful?”
-Charles Eames
Of course the angels dance. If not
on the head of a pin, then maybe
on the boardwalk along the ocean of stars.
And they eat hot and spicy: salsa,
Tabasco, red peppers. They love
mangos. They can munch
for hours on cashews. Olives
sit in bronze bowls on the cherry
tables next to their canopy beds
where the solace of pillows swallows
their sweet heads and the quiet
of silk lies across their happy backs.
They know the altruism of material things.
They want to say to us, “We’ll sleep
next to you. Feel our soft and unimposing
flutter across your shoulders, on your
heartbroken feet.” They want us
to take, eat, to smell the wood,
run our tired fingers over the rim of
every glass, give our eyes the chance
to see the way the metal bends and
curves its way into the black oval
of the chair. They want us to feel
the holiness of scratching where it
itches, rubbing where it hurts. They
want us to take long, steamy showers
and a nap. They know how easily
we follow directions: hook the red wire
to the front of the furnace, fill in only
the top half of the life insurance form.
They have no manuals for joy.
They can’t fix anything we break.
They wonder why we never laugh
enough, why we don’t know God
is crazy for deep massage, and loves
to wail on an alto sax whenever they dance.

Om att låsa sig ute och ha delat ut extranycklar!

I den sista tiden har jag konfronterats en del med frågeställningen omkring huruvida en annan person egentligen kan guida någon annan hem till sig själv.
Igenom ett helt liv har jag på olika sätt sökt vägen hem till mig själv. Olika faser med olika grader av förståelse och behov har lett mig igenom allt från shamanism till taosim och idag har jag funnit en djup glädje i det helhetssystem som yogan utgör.
I min värld är all dessa spirituella uttryck en del av en större väv, koncentrerade mönster som talar till oss vid olika tillfällen i livet.
När jag ser tillbaka på min egen resa har alla dessa spirituella praktiker givet mig viktiga nycklar på vägen. Jag har haft behov för hjälp då jag stått framför stängda dörrar och inte vetat hur jag skulle komma in (eller ut:-).
I botten av många spirituella traditioner ligger förståelsen att alla redan är "hemma", men av olika skäl och programmeningar har vi låst oss själva ute.
Många människors längtan efter externa ting och andra människor är i grund och botten längtan om att komma hem till sig själv.
Yogan har utförligt dechiffrerat människans villovägar och förutsättningar och utvecklat ett hållbart system för dom som önskar att bli fria från lidandet och bli fri från Samskara.
För mig är det av avgörande betydning att jag i den fas jag befinner mig, kan läsa och höra och möta andra människor som redan gått vägen eller som är längre än jag på vägen. Människor som gjort sig erfarenheter om sinnets villovägar och om våran sanna natur.
Jag har ingen längtan efter en personifierad guru men däremot efter lärare som kan få mig att spänna bågen. De kan komma till mig som Patanjalis Yoga sutra eller som en satsang på nätet med Adyashanti. Det kan linkas till mig av vänner som läst eller hört något spännande, böcker som refererar till böcker, yogalärare som refererar till varandra eller till vetenskapliga artiklar och på så sätt betraktar jag mig ingå i en värlsomspännande och tidslös interaktion där allas erfarenheter spelar en roll. Om jag inte redan hade en förståelse för sanningen skulle jag inte kunna igenkänna sanningen men min programmering, min samskara är fortfarande så pass dominerande att  jag ofta mister förbindelsen till den.
Betyder detta att jag är osjälvständig eller att jag är en vindflöjel som blåser hit och dit?
Jag vet inte, det ända jag vet just nu är att det är oerhört skönt att ha lagt ut några set "extranycklar" så när jag låser mig ute (vilket jag gör en del:-) så vet jag att komma in igen.

är ättiksgurkan sur eller söt?

Min ekonomi har alltid varit tunnsliten.
Jag har så länge jag kommer ihåg försökt att lista ut varför jag inte förmår att komma över en slags ekonomisk fattigdomströskel, som om en stor elefant står i dörröppningen och spärrar för all genomgång.
Att man präglas av den tid och kultur man växer upp i är givet, och det handlar om att se igenom mönsterna så att man förmår att leva mera utifrån sitt sannare själv. I en fas i mitt liv har jag trott att min konstanta oförmåga att skapa ekonomisk växt och överflod har speglat mina egna personliga brister. Så mina tankar om mig själv ha varit synonyma med hur mycket pengar det var på kontot. Idag är jag inte säker på att sammanhanget är lika simpelt.
Gina Lake skriver:"We tend to take experiences of limitations personally. We think we shouldn´t be having that experience or blame our self for it./..../Limitation is especially difficult for the ego becuase the ego are under the illusions that it can make life better. When faced with the sense of powerlessness produced by some limitation, the ego suffers greatly. It´s ashamed and angry over not being able to manifest what it wants. Enligt Gina Lake upplever vi först sinnesro när vi förstår att; "Limitation has a great value becuase it develops our patience, restraint, self-reliance, and other positive qualities. It shapes us like nothing else can. It also motivates us to cultivate talents and skills we might not have developed otherwise.
Så kanske ska jag bara släppa taget. Kalla det Dharma, något jag reder upp i det här livet som jag inte själv förstår, eller kanske inte ens reder upp men som en erfarenhet. Att erfara penningnöd, att leva på ett hängande hår och göra underbara saker med livet på trots. Att stå andaktsfulla ute i vårkvällen med barnen och höra tranorna trumpetera över dalen och njuta värmen i huset när vi kommer in igen och veta att vi har ved nog till att hålla huset varmt och att ungarna kan få ett bad också imorgon.
Det låter som att jag romantiserar eller vill glorifiera men jag menar inte att det att ha pengar inte betyder att man inte kan värdesätta ett varmt bad. Jag sätter inte upp fattigdom versus rikedom. Det är två olika erfarenheter, och ingen av dem är sett i ett kosmiskt perspektiv mera värt än det andra, det ger bara olika infallsvinklar.
Man lever nödvändigtvis inte mera autentiskt för att man inte har några pengar och heller inte är man nödvändigtvis mera lycklig för att man har dom. It´s all a state of mind!:-) Gina Lake påpekar: "The struggel against a limitations is what causes suffering not the limitation itself."
Det är skitjobbigt att vara utan, men det är bara en känsla och den går över, och så kommer den igen och så försvinner den och kommer igen. Det är mina tankar om begränsningen som skapar lidandet. Inte begränsningen i sig själv!
Så om jag kan börja låta bli att förebrå mig själv kanske jag förmår det som yogisarna kallar aklishta, att skapa ett nytt utgångspunkt för att upphäva gamla uttjänade mönster, och detta kan skapa mindre lidande och mera frihet inom mig.
Att jag kan göra jokes när jag står med näsan inne i kylskåpet och stirrar på en gammal ost och en burk ättiksgurka när barnen behöver en ordentlig matsäck, vad visar det?, att jag släppt taget om att ta livet så jäkla allvarligt eller att jag är klar till en utredning hos socialmyndigheterna?

"Här kan du inte bara sitta och lata dig!"

Solen skiner från en klarblå himmel. 3 frostgrader i morse men nu värmer solen och tulpanerna reser sig upp igen efter att ha spelat döda i rabatterna. Barnen är skjutsade till skolan och jag sitter mot uthusdörren med en kopp kaffe och lyssnar till fågelsången. Bofinkar, sädesärlor och en hackspett borta ifrån skogen, den späda grönskan lyser i morgonljuset. Att bara sitta här nu- att vara- vad är viktigare? Att tillfullo uppleva och bevittna skapelsen som vecklar ut sig här och nu. Egot mumlar dovt i bakgrunden som åska, den är orolig och otillfreds:-"Här kan du inte bara sitta och lata dig!"
Ett av barnen utbrister igår efter att ha kommit hem från skolan:-"Du bara latar dig hela dagarna, du måste jobba!!Hur ska vi klara oss???Han är orolig men också lite avundsjuk. Han speglar en bergfast hållning som bor i oss alla, en hållning som kommer ur Egots betingningar och som ingår implicit i vår programmering. Båda barnen tycker att det är fusk att jag är hemma och gör saker som jag tycker är kul hela dagarna när de måste vara i skolan varje dag och ha tråkigt!!!
Jag förstår dom 100 procent och jag har inga starka argument för varför de måste gå i skola, just nu är det bara en del av deras liv.
Ekonomin är Egots trumfkort, man skakar alltid när man ser Egot drämma det kortet i bordet, det slår ut allt annat. Men bara om man spelar Egots spel.
Om man betalar ifrån en kassa som alltid är halvtom eller "bara har några få ören kvar" ¨ en kassa som aldrig innehåller nog, så är det så det är. Om du tar samma innehåll och betalar utifrån den hållning att kassan är halvfull, har några ören kvar och betalar det som ska betalas, så är det så. Summan i de båda kassorna är lika stor men din känsla är väsentligt annorlunda. Oro och bekymmer följer den första medan det andra är problemfritt.
Om vi zoomar ut och ser allt ifrån Essensens utgångspunkt (det allomfattande eller gudomliga om du vill) så uppfattar Essensen våra handlingar från det första exemplet som begränsning, den dominerande tankegången är otillräcklighet och vår handling är genomsyrad av brist. Essensen i sin altomfattning uppfattar inte att vi bara försöker att förutsäga och kontrollera vår ekonomiska situation och att bekymmer och oro är en del av det konceptet. Essensen uppfattar hur vi stryper flödet och kan därför inte komma igenom till oss.
Egot vill ha kontroll, därför styr den oss in i livssituationer där vi kanske ofta kompromissar väldigt hårt med vårat välmående. Egot satsar på ordning och reda, pengar på fredag. Effektivitet och hårt jobb, inte ligga och lata sig och att bara ha kul har aldrig betalat sig! Det här är Egots uppställning och den gör bara det den är programmerad till, det vill ha trygghet, det vill kunna förutsäga allt som kommer att hända, det vill vara säker på att det finns pengar till hyran och att de hopsparade pensionspengarna kommer att räcka till minst en utlandsvistelse om året när det är dags att gå i pension. Men grejen är ju att oavsett om du har fast jobb och sätter in på ditt pensionssparkonto varje månad, så upplever du kanske bara stundvis en känsla av kontroll.
Den kontroll och trygghet som Egot önskar är en illusion.
Om du lever ett liv som är styrt utifrån Egot kommer du alltid att uppleva livet som stressande, otillfredsställande, osäkert, bekymmersamt då Egot aldrig blir tillfreds. Egot är kroniskt otillfreds det vill alltid ha mera eller mindre av det som är. Det är så det fungerar.
Träder man däremot in i nuet och ger det sin fulla uppmärksamhet kommer man i kontakt med Essensen. Essensen talar till dig genom intuition, impulser och lust, inte den spända begärsbetonade lusten, men en djupare mera fredfull lust. Låter man Essensen verka igenom sig på detta sätt så kan man slappna av och låta Essensen styra inflöde och utflöde till pengakassan, en bättre bankir finns nämligen inte och kanske kanske inte följer det en pensionssparkonto med.

A lifechanging and uplifting book about radical happiness!

A review I published in Amazon.uk:

A few years ago I read "A New Earth Awakening to Your Life's Purpose" by Eckhart Tolle. At the beginning of the book, he writes that the reading would change my life. I have always felt a little resistance when writers claim they can change me with there writings without knowing me. But in this case Tolle was right. During the reading, I experienced how he opened a new perspective of life, and it has forever changed my inner sense of living.
After Tolle's book I was looking for other teachers who have experienced what is called an awakening. I searched in particular for women who had experienced awakening. After some searching, I found Gina Lake a spiritual teacher from Sedona,USA and I responded with the the same resonance to her teachings that I had responded to Tolle. I began to follow Gina's blogs and read some of her books which I downloaded from her website. I saw and heard interviews with her, which is available on her site www.radicalhappiness.com and on You Tube.
"Embracing the Now" is according to Gina Lake one of her major books and in my opinion contains the same life-changing potential as Tolle's book "A new Earth". Gina Lake takes a similar standpoint as Tolle and other nondual teachers such as Adyashanti, when she describes the journey to awakening.
She describes in detail the Ego's role in our lives, how it prevents us from experiencing true joy and peace of mind. In short chapters she dismantles the Egoic Mind in a clear and comprehensible way. She describes how the Ego defends itself against what is going on in the moment, and how the Ego always is chronically dissatisfied. The Ego has a tendency to focus on whether there is too much or too little of something in the present moment. The Ego obscures the moment with plans, fantasies, dissatisfaction, worries and fears etc. which always leaves us feeling a little out of sync with life. "When we agree with he Egoic mind, we feel like a victim or like we have a problem to fix. When we do not agree with it we just experience the moment as it is, without the ego's negative influence." Turning our attention into the moment is the only thing that can give us the joy and serenity we so strongly long after and its only in the moment that we can be in touch with what Gina Lake describes as the Essence. The Essence is our initial rise, our origine, our true identity. Gina Lake defines the Egoic Mind as a kind of programming that Essence creates to experience its diversity. When we confuse Egoic conditioning with our true selves, we experience suffering."When we experience life as Essence, we are at peace, and-when we are experiencing life as the ego, we are unhappy. It's that simple." Turning our attention into the moment provides that the Essence more easily can work through us and lead us into more productive and optimal life situations. One way to check up whether we live from the Egoic Mind or from Essence is if we experience a feeling of compression and negativity or a sense of joy, flow and opening. "Essence drives us to fulfill our life through inspiration and urges, not trough shameful feelings of inadeqacy as the ego does "A recurring theme in the book is the thoughts impact on our lives. Gina Lake distinguishes between functional thinking and thinking sprung from the Ego. Her defenitions of how problematic thinking make our lives is illustrated in provocative but very uplifting ways.
It is not an easy task to downplay Ego-dominance but in a loving way Gina Lake shows us that we really have no other choice if we want radical happiness in our lifes. Gina Lake is able to convey the problems that many of us face every day, infact in every moment. She puts the spotlight on the sore points of being human and then shines the way out for us: Accepting the moment just as it is, to let go of the Egos dominance and open ourselves up so that something larger can work through us. During the reading, it dawned on me that after this book it will be impossible for me to neglect my own Egos negative influence on my life and when I read her final question to me, the reader: "Are you willing to Be at Peace?" I had only one answer.

 

Svenska:

För några år sedan läste jag  "En ny jord" av Eckhart Tolle. I början av boken skriver han att läsningen skulle förändra mitt liv. Jag har alltid känt ett litet motstånd när jag stött in i författare som hävdar att de kan förändra mig utan att känna mig. Men i det här tilfället fick Tolle rätt. Under läsningen upplevde jag hur jag långsamt öppnades ut mot ett nytt livsperspektiv, och det har ändrat min inre livskänsla permanent.

Efter Tolles bok sökte jag efter andra lärare som upplevt det man kallar en uppvakning. Jag sökte i synnerhet efter kvinnor som var upplysta. Efter en del sökande stötte jag in i Gina Lake och något i mig responderade  med samma genklang som jag hade upplevt med Tolle. Jag började följa Ginas Bloggar och läste några av hennes böcker som går att ladda ned från nätet. Jag såg och hörde de intervjuer med henne, som finns tillgängliga på hennes site www.radicalhappiness.com och på You Tube.

"Embracing the Now" anser Gina Lake vara en av hennes viktigare böcker och enligt mig innehåller den samma livsförändrande potential som Tolles böcker. Gina Lake tar en liknande utgångspunkt som Tolle eller andra nonduala lärare som t.ex Adyashanti, när hon beskriver vägen till uppvakning.

Hon beskriver utförligt om Egots roll i vårt liv, hur det hindrar oss från att uppleva sann glädje och sinnesfrid. I korta kapitel demonterar hon Egot på ett klart och lättfattligt sätt. Hon beskriver hur Egot värjer sig mot det som försigår i nuet, då Egot alltid är kroniskt otillfreds. Det vill alltid ha mera eller mindre av det som existerar i ögonblicket. Nuet skyms av egots planer, fantasier, missbelåtenhet, bekymringar, rädslor etc vilket alltid får oss att känna oss i osynk med tillvaron."When we agree with the Egoic mind, we feel like a victim or like we have a problem to fix. When we don´t agree with it we just experience the moment as it is, without the ego´s negative influence." Att vända sin uppmärksamhet in i nuet är det ända som kan ge oss den glädje och sinnesro vi så starkt längtar efter, då det endast är i nuet som vi kan vara i kontakt med det som Gina Lake beskriver som Essensen. Essensen är vårt ursprungliga upphov, det är härifrån vi kommer, våran sanna tillhörighet. Egot är en programmering, en form som Essensen kreerat för att uppleva sin mångfald. När vi förväxlar Egots betingningar med vårat sanna jag upplever vi lidande."When we experience life as Essence, we are at peace; and when we are experiencing life as the ego, we are unhappy. It´s that simple." Att vända vår uppmärksamhet in i ögonblicket gör att Essensen lättare kan jobba genom oss och leda oss in i mera fruktbara och optimala livssituationer. Ett sätt att ta tempen på om vi lever utifrån Egot eller utifrån Essencen är om vi upplever en känsla av trånghet och negativitet eller en känsla av lust, ström och öppning."Essence drives us to fulfill our life through inspirations and urges, not trough shameful feelings of inadeqacy as the ego does" Ett genomgående tema i boken är tankens roll i vårat liv. Gina Lake skiljer mellan funktionell tänkning och tankar komna ur Egot. Hennes defeniering av tänkningens betydning för hur vi lever vårat liv åskådliggörs på ett provocerande men upplyftande sätt. Gina Lake menar helt sonika att all tänkning kommen ur Egot är spill av tid.

Det är inte en lätt uppgift att nedtona Egots dominans men kärleksfullt visar Gina oss att vi egentligen inte kan gå någon annan väg. Gina Lake förmår att förmedla den problematik som många av oss står inför varje dag, ja i varje ögonblick. Hon sätter spotlighten på mänsklighetens ömma punkter och lyser därefter upp vägen ut för oss. Att acceptera ögonblicket precis som det är, att släppa egots tankar och öppna sig för att något större kan jobba genom oss. Under läsningens gång går det upp för mig att det efter denna bok kommer att bli omöjligt för mig att negligera mitt eget Egos negativa inflytande på mitt liv och på  hennes avslutande fråga till mig, läsaren: "Are you willing to be at peace?" finns det bara ett svar.

 

Idag när jag vaknade sken solen genom fönstret och bofinken sjöng för full hals. Huset var stilla och barnen låg och snusade i sina sängar. Jag hade morgonen helt för mig själv.
Varje gång jag tittar in i min lilla shala här i huset så fylls jag av något gott, ibland går jag bara in och ställer mig ett tag för att ta in den fina energin som efterhand fyller rummet efter många yogapass med kärleksfulla och varma elever och ibland tar jag en av mattorna och rullar ut på golvet. Jag älskar ljudet, det lilla smället när mattan rullar ned i golvet. Det rymmer något gott.
I Anusarayogan, som jag är mycket inspirerad av, talar man om 5 principer och den första är att grunda och öppna sig för godheten. "Set your foundation and open to grace!" Att grunda sker både på ett fysiskt plan och på ett mentalt och spirituellt plan. Det handlar om att vara i kontakt med grunden, det som bär dig, både jorden, din intention och det gudomliga för utan detta vill allt du företar dig vara obalanserat och vacklande.
Jag hade öppnat fönstret så att jag kunde höra bofinken och suset från granen och känna den kyliga morgonvinden. Jag yogade i en solstrimma och kände mig in i varje asana, idag med en stor närvaro. Idag med en genomströmmande känsla av godhet och kroppen kändes stark och öppen. Efteråt låg jag en stund på mattan och lät andningen falla till ro och yogan verka i kroppen. Och jag tänkte:
Om jag gör det här varje morgon så kommer jag snart att kunna stå på händer fritt i rummet, min bakasana kommer att förbättras och jag kommer snart att kunna göra vasisthasana med ett ben lika snyggt som Neesha Zollinger! Sedan flinade jag för mig själv för så funkar det inte, den här morgonen är nu, den är inte varje dag och allting här i livet fram till nu har visat mig att jag är en person som inte är särskilt rutinpålitlig. Det kommer och går, ibland blir det mycket ibland bara lite och ibland ingenting alls. Och så såg jag en bild framför mig, knappt så poetisk men beskrivande, yogapraktiserandet som en liten grävskopa, den kan bara skyffla undan ett visst mått åt gången men efterhand kan den få undan väldigt mycket. Och vad är det då jag menar blir skyfflat undan?, jo det som man inom yogan benämner som Klishta. Klishta är de mönster som hämmar oss och skapar lidande, det kan handla om ego, okunnighet, begär, aversioner och rädsla. När man praktiserar yoga ersätts klistha såsmåningom av aklishta, mönster som inte hämmar oss men som stödjer oss på vägen till uppvaknandet till vår sanna natur.
I mitt tillfälle så sker det här lite i taget och av outrannsakliga grunder kan jag inte skynda på det, det har sin egen gång och det ända jag kan göra är att ta emot med öppna armar när det då och då inträffar morgonstunder som idag. För lika lite som det går att styra över bofinkar och gransus och solstrimmor och barn lika lite kan jag styra över uppvaknandet till mitt sanna själv eller för den sakens skull den första gången när jag kommer att kunna stå på händer fritt i rummet. Men jag kan alltid sätta grunden och jag kan alltid sträva efter att öppna mig för Godheten i allt som lever.

Bara en dålig hårdag?!

Min intention är att leva utifrån mitt sanna Själv och att varje gång jag upplever att Egots betingningar tar överhand leda min uppmärksamhet in i ögonblicket igen, som ju är den ända platsen där livet utspelar sig. Men ibland befinner jag mig i tillstånd som jag inte förmår att påverka.
Som yogalärare och yogautövande kretsar jag mycket omkring den här typen av problemställningar. Yogan är ett underbart och allomfattande koncept som har kartlagt det mänskliga dilemmat och utarbetat system för att hjälpa oss att nå insikt, hälsa och balans. En av de sätt man talar om inom yogan är att öppna upp sitt hjärta så att godhet och nåd kan strömma till, att se sig själv som ett kar som fylls upp utav den gudomliga energin även kallad Pranashakti. I princip är det, det samma som att vända uppmärksamheten in i nuet och låta det förunderliga livet leva oss, i detta öppnande genomströmmas vi av livets grundessens som är godhet. Shakti är den kraft som manifesterar form och Prana är den energi eller vitalitet som genomströmmar allt levande (alla former). Våran förmåga att träda in i nuet och häva oss upp över Egots tankar och bekymmer ökar vår Pranashakti som därmed gör att vi känner oss mera vitala och mera klarsynta.
Men ibland är det som att det inte går att etablera kontakten. Hur klart man än ser sig själv och hur mycket man än prövar att förbinda sig, oavsett vilka kort man har på handen, meditation, yogapraktiserande, vistelse i naturen, samtal med någon som man håller av och som är klartänkt och underhållande så känns allting ändå stumt och onåbart. Hur kan det komma sig? Jag vet ju vad jag ska göra, jag tar mina vitamintabletter, jag sade förlåt till barnen, jag lyssnade på bofinken och jag ställde mig på yogamattan men ändå känner jag mig i osynk.
Detta får mig att tänka över att vi kanske aldrig är helt i kontroll med hur livet lever oss."We aren´t in control of what comes and goes in our life",skriver Gina Lake. Hon fortsätter: "We have a small influence, not a large influence, on what happens to us. Call it destiny, fate, the stars, the bigger plan, or whatever you will, but it will have its way with us,and our greatest power and responsibility is in how we respond to life"
Så det vi kan göra är att sträva efter att skapa de bästa förutsättningarna men sedan att acceptera att ibland är man bara inte i strömmen, inte för att man gjort något "fel" men för att livet nu av outrannsakliga grunder just nu vill ha det så, kanske lite som att ha en dålig hårdag. Och vad kan man själv göra då? Ja,kanske bara rycka på axlarna och flina när man går förbi spegeln:-)

Från Hängmattan!

Gina Lake, en nondualteacher från Sedona i USA, www.radicalhappiness.com skriver i sin bok "Embracing the now", " The mind complicates life with a lot of thoughts about how, when, why, and whether to do various things. It plans and thinks about doing things, when life is simpler than that. Much of the time, living is just a matter of doing what arises to be done. Life calls on us to take action: Phone rings, children ask for assistance, dogs look longingly, email arrives, papers arrive on our desk, the refrigerator is empty, the laundry basket is full, ideas and inspiration arises." Gina fortsätter att beskriva hur det hon nämner som "the egoic mind" vill ta på sig ansvaret för att saker och ting blir gjorda men att egot egentligen är en funktion, en slags programmering som tänker på vad som ska göras. Detta ego som färgar mycket av våran vakentid, debatterar, knuffar, värjer sig, klagar och är orolig över hur nu det ska lyckas att få allt gjort. Om man istället låter sig leda från något djupare inom sig, det som Gina Lake kallar för "The Essence" så uppstår ett naturligt flyt igenom ens vardag, och allt det som behöver att göras blir gjort men utan den utmattning som egot tillför och överskuggar nuet med. Grunden till att vi blir så utmattade är att egot alltid är minst 3 steg före, det tänker och tänker, gör långa listor inne i vårat huvud och redan vid morgon tandborstningen tänker egot på kvällsmaten. Detta får oss att alltid känna oss korta om tid. Och vi känner oss stressade och fångade i hamsterhjulet och har svårt att se vägen ut. Ginas råd till oss är att ta ett ögonblick i taget precis som det står på de gamla väggbonaderna i mormors sommarstuga.  Det är det enda sunda att göra men för att vi ska våga måste vi lita på att det finns något som bär oss. Gina Lake formulerar det så tröstande, "Once you see that listening to the egoic mind is dysfunctional rather than functional, it becomes easier to ignore the mind´s tyranny- its pressuring, to-do list, and worries. Such thoughts don´t serve you and never have. You can be done with them, and you´ll get as much done as ever, or you´ll discover that there´s room in the present moment to just rest and be." Jag har beslutat att testa Ginas tes! Den kommande månaden ska jag följa den energi som uppstår i varje ny stund. Mitt ego har redan förutspått katastrofer, hur ska jag klara mig utan min långa check lista som brukar ligga på skrivbordet, och tänk om jag aldrig mera har lust att gå till jobbet!! hur ska vi då klara oss??? Men jag är trött på att vara i egots tyranni, jag vill ha fred och ligga i min hängmatta tills jag får impulsen att göra något annat eller tills det börjar att regna. Bloggen får fungera som min sekundant.