Idag när jag vaknade sken solen genom fönstret och bofinken sjöng för full hals. Huset var stilla och barnen låg och snusade i sina sängar. Jag hade morgonen helt för mig själv.
Varje gång jag tittar in i min lilla shala här i huset så fylls jag av något gott, ibland går jag bara in och ställer mig ett tag för att ta in den fina energin som efterhand fyller rummet efter många yogapass med kärleksfulla och varma elever och ibland tar jag en av mattorna och rullar ut på golvet. Jag älskar ljudet, det lilla smället när mattan rullar ned i golvet. Det rymmer något gott.
I Anusarayogan, som jag är mycket inspirerad av, talar man om 5 principer och den första är att grunda och öppna sig för godheten. "Set your foundation and open to grace!" Att grunda sker både på ett fysiskt plan och på ett mentalt och spirituellt plan. Det handlar om att vara i kontakt med grunden, det som bär dig, både jorden, din intention och det gudomliga för utan detta vill allt du företar dig vara obalanserat och vacklande.
Jag hade öppnat fönstret så att jag kunde höra bofinken och suset från granen och känna den kyliga morgonvinden. Jag yogade i en solstrimma och kände mig in i varje asana, idag med en stor närvaro. Idag med en genomströmmande känsla av godhet och kroppen kändes stark och öppen. Efteråt låg jag en stund på mattan och lät andningen falla till ro och yogan verka i kroppen. Och jag tänkte:
Om jag gör det här varje morgon så kommer jag snart att kunna stå på händer fritt i rummet, min bakasana kommer att förbättras och jag kommer snart att kunna göra vasisthasana med ett ben lika snyggt som Neesha Zollinger! Sedan flinade jag för mig själv för så funkar det inte, den här morgonen är nu, den är inte varje dag och allting här i livet fram till nu har visat mig att jag är en person som inte är särskilt rutinpålitlig. Det kommer och går, ibland blir det mycket ibland bara lite och ibland ingenting alls. Och så såg jag en bild framför mig, knappt så poetisk men beskrivande, yogapraktiserandet som en liten grävskopa, den kan bara skyffla undan ett visst mått åt gången men efterhand kan den få undan väldigt mycket. Och vad är det då jag menar blir skyfflat undan?, jo det som man inom yogan benämner som Klishta. Klishta är de mönster som hämmar oss och skapar lidande, det kan handla om ego, okunnighet, begär, aversioner och rädsla. När man praktiserar yoga ersätts klistha såsmåningom av aklishta, mönster som inte hämmar oss men som stödjer oss på vägen till uppvaknandet till vår sanna natur.
I mitt tillfälle så sker det här lite i taget och av outrannsakliga grunder kan jag inte skynda på det, det har sin egen gång och det ända jag kan göra är att ta emot med öppna armar när det då och då inträffar morgonstunder som idag. För lika lite som det går att styra över bofinkar och gransus och solstrimmor och barn lika lite kan jag styra över uppvaknandet till mitt sanna själv eller för den sakens skull den första gången när jag kommer att kunna stå på händer fritt i rummet. Men jag kan alltid sätta grunden och jag kan alltid sträva efter att öppna mig för Godheten i allt som lever.