Bara en dålig hårdag?!

Min intention är att leva utifrån mitt sanna Själv och att varje gång jag upplever att Egots betingningar tar överhand leda min uppmärksamhet in i ögonblicket igen, som ju är den ända platsen där livet utspelar sig. Men ibland befinner jag mig i tillstånd som jag inte förmår att påverka.
Som yogalärare och yogautövande kretsar jag mycket omkring den här typen av problemställningar. Yogan är ett underbart och allomfattande koncept som har kartlagt det mänskliga dilemmat och utarbetat system för att hjälpa oss att nå insikt, hälsa och balans. En av de sätt man talar om inom yogan är att öppna upp sitt hjärta så att godhet och nåd kan strömma till, att se sig själv som ett kar som fylls upp utav den gudomliga energin även kallad Pranashakti. I princip är det, det samma som att vända uppmärksamheten in i nuet och låta det förunderliga livet leva oss, i detta öppnande genomströmmas vi av livets grundessens som är godhet. Shakti är den kraft som manifesterar form och Prana är den energi eller vitalitet som genomströmmar allt levande (alla former). Våran förmåga att träda in i nuet och häva oss upp över Egots tankar och bekymmer ökar vår Pranashakti som därmed gör att vi känner oss mera vitala och mera klarsynta.
Men ibland är det som att det inte går att etablera kontakten. Hur klart man än ser sig själv och hur mycket man än prövar att förbinda sig, oavsett vilka kort man har på handen, meditation, yogapraktiserande, vistelse i naturen, samtal med någon som man håller av och som är klartänkt och underhållande så känns allting ändå stumt och onåbart. Hur kan det komma sig? Jag vet ju vad jag ska göra, jag tar mina vitamintabletter, jag sade förlåt till barnen, jag lyssnade på bofinken och jag ställde mig på yogamattan men ändå känner jag mig i osynk.
Detta får mig att tänka över att vi kanske aldrig är helt i kontroll med hur livet lever oss."We aren´t in control of what comes and goes in our life",skriver Gina Lake. Hon fortsätter: "We have a small influence, not a large influence, on what happens to us. Call it destiny, fate, the stars, the bigger plan, or whatever you will, but it will have its way with us,and our greatest power and responsibility is in how we respond to life"
Så det vi kan göra är att sträva efter att skapa de bästa förutsättningarna men sedan att acceptera att ibland är man bara inte i strömmen, inte för att man gjort något "fel" men för att livet nu av outrannsakliga grunder just nu vill ha det så, kanske lite som att ha en dålig hårdag. Och vad kan man själv göra då? Ja,kanske bara rycka på axlarna och flina när man går förbi spegeln:-)