Känner du igen det här? Du går på en stig som är fylld av gulnade blad, du känner en doft av förmultning, högt ovan dig flyger några kajor. Det blåser i trädtopparna men mellan träden är det stilla. En plötslig lyckoförnimmelse strömmar igenom kroppen och samtidigt med det, ett minne från din barndom. Du minns höstar som barn, känslan av lycka och sparka löv, att låta sig falla på rygg i löv-högar, den torra känslan av vissnade löv som letar sig in under halsduken. Eller kanske andra minnen som kommer i kölvattnet av våta yllevantar som torkar på ett element, kraset av is under fotsulorna en tidig vårkväll, ett flor av lysande hundkex i sommarkvällen. Kråkor som kraxar i en dimmig hösteftermiddag. En smörgås med smör som smälter ner i en kopp het choklad.
I en lång tid har det undrat mig hur det kunde komma sig att jag hade så många lyckominnen från min barndom. I den första delen av mitt vuxenliv betraktade jag min barndom som andefattig, snäv och konfliktfylld. Och jag hade svårt att få dessa skimrande minnen att verka kompatibla med min uppfattning om barndomens tristess och förödmjukelse. Hur kan något som jag upplevt som så trångt och hämmat bära på en sådan skattkista av rikedomar?
Idag förstod jag äntligen sammanhanget.
Jag satt på kökstrappen i lä för den varma oktoberblåsten och kände trappans varma sten under mina bara fötter. Höstblåsten drog i de gulnade trädkronorna borta på ek kullen, ett duv-par kom flaxande över fältet och en doft från de storvuxna tomatplantorna mot husväggen slog mot mig.
Dessa fulländade sinnesintryck kan bara upplevas om jaget tystnar.
Om tankarna tystnar och om jag släpper alla mina historier om ögonblicket.
När jag var liten upplevde jag bara, som barn är man ett ända litet upplevande nu.
Som barn berättade jag inga historier, de våta vantarna på tork på elementet var "bara" yllevantar på tork på elementet. De var inte historien om ett stackars barns yllevantar.
Historieberättandet kommer sedan, det kommer när man börjar att utveckla ett jag. Ett skarpt avgränsat centrum för att definiera sig i en omgivning. Det hör med i det att utvecklas som människa. Men en tid kommer då man igen måste släppa taget om jaget och låta det upplösas i Självet.
Idag förstår jag att nuet är starkast och mest meningsfyllt när jaget med sitt oändliga prat tystnar.
För jaget tycker inte att det är ett dugg märkvärdigt med ett duv-par som flyger över ett fält men för Självet är det ett mirakel!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar