fredag 29 juli 2011

Om Tragedin i Norge, separation och "basic goodness"!


Tragedin i Norge....jag måste börja så, även om jag inte riktigt vet vart jag ska med det här skrivna.
I en vecka nu har händelsen tagit boning i mig i en blandning av förvirring, sorg och oändlig medkänsla.

I de senaste månaderna har jag mediterat ganska intensivt. Jag har äntligen varit redo till att fördjupa min yogapraxis med kontinuerligt meditation. Den meditations praxis jag följer är inspirerad av Adyashantis riktlinjer för meditation och handlar i grund och botten om att låta allting vara som det är och vaket iaktta vad som händer när man gör det. Jag tror att man väljer meditationstekniker efter personlighet, lite don efter person med ev. förändringar över tid, och denna meditation som utgår ifrån full uppmärksamhet är alltså mitt don. Att sitta och låta sensationer, känslor, och tankar röra sig fritt i stillheten, i den oändliga rymd som vaket och neutralt huserar dessa olika yttringar.
Men sedan jag i lördags vaknade upp till nyheten om den tragiska händelsen i Norge har mina meditationer haft en helt annan ton. Det är som om alla de berörda människornas sorg, förvirring och oändliga smärta tagit boning inne i meditationen och det har försvårat för mig att röra mig ohindrat i denna vidsträckta rymd. Jag vet inte vad det beror på, jag vet inte om mitt sinnestillstånd är en naturlig reaktion på en väldigt tragisk händelse, eller om andra bearbetningar är igång men en sak är säkert, det att meditera är inte längre en fridfull sysselsättning men en stund för rannsakning och starka känslor.

När tragedin ses i ett "yogiskt" perspektiv är händelsen förklarlig, det är detta som kan hända när en människa till fullo identifierar sig med sina tankar, föreställningar och ideér. Det är detta som kan hända när en person tror så fullt och fast på historien om att han är en isolerad varelse, hävd över alla sammanhang, isolerad från helheten. Denna upplevelse av separation leder alltid till ett behov för att kontrollera sin omgivning. De flesta av oss kan nicka igenkännande till att känna oss lösryckta från helheten och som resultat att vilja kontrollera vår omgivning men i de flesta av oss har våran känsla en i boende spärr.
Att praktisera yoga har lett mig in på vägen hem, yogan har formulerat det jag i djupet av mitt hjärta alltid vetat; vi är ett å samma. Att ha börjat att ifrågasätta identifikationen med min persona har skapat en ny rörlighet, sensibilitet och en ökad glädje inom mig. Det börjar att ge mig en frihet till att låta tingen vara som de är, och att låta folk vara som de är.

Idag var det dags för det årliga evenemanget "För en bättre värld" på torget i Kisa. Jag var inbjuden för att stå på scenen och köra ett litet kort introducerande yogapass för dom som hade lust att delta samt att göra en kort presentation där jag skulle berätta om hur jag menar att yogan kan bidra till en bättre värld.
Efteråt kom en liten dam fram till mig och sade med tårar i ögonen,- "om Brevik hade gjort yoga hade det nog aldrig skett det som skedde i fredags"
Och därmed summerade hon upp mina förvirrade tankar och känslor ifrån den gångna veckan. Hon uttalade sig inte i ett behov för att skapa en "vi mot han situation" men i en insikt om att vi alla är en del av detta stora mirakulösa liv och när vi är i kontakt med denna insikt är vi i kontakt med det som Chogyam Trungpa Rinpoche kallar "the basic goodness",  en fras han använder för att beskriva verkligheten om vår inre sanna natur, och när vi lever utifrån vår sanna natur mister vi behovet för att kontrollera vår omgivning.
Vår inre sanna natur är det som yogan pekar väg mot och jag tror att denna längtan mot hemkomst bor i oss alla.

Det kan tyckas som att Brevik har en lång väg hem, och imedan fladdrar 92 själar in i evighetsrummet som fjärilar till en blomma.
Jag sänder min oändliga medkänsla till alla er som den 22 juli miste en älskad människa.
Namaste!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar