Jag letar på må och få i bokhyllan och tar ner ett slitet exemplar av "Buddha talade och sade". På första sidan står det skrivet 1983, jag var då 17 år. En superjobbig stökig tid, sökande efter en sann plats att slå mig ner i tillvaron samtidigt som jag hade ett exploderande behov av att vara på alla platser i världen samtidigt.
I slutet av boken är det en samling citat, några har jag ramat in bl.a denna av Khanda Samyutta:"Det finns ingen form, intet sinnesintryck, ingen själslig betingelse eller utveckling, intet medvetande som är bestående och icke underkastat förändring".
Jag står här 29 år senare och blickar tillbaka på 17 åringen och förstår att bakom årens förklädnader har ingen tid någonsin gått och ingen tid vill någonsin komma. Jag vet idag vad jag visste då, alla former förgår, bara det formlösa Självet består. Och samtidigt som vetskapen levde på djupet i 17 åringen var det ännu inte fullständigt realiserat och istället för att gå ut i ljuset skulle jag behöva att gå in i många mörka återvändsgränder och förväxla sanningen med form innan något inom mig lugnat sig så pass att det åter var redo att se sanningen; Jag är inte den jag tror jag är.
I den relativa världen lever jaget ibland glada dagar, som går över, och ibland tungsinta dagar och också dom går över, för i den relativa världen är allting underkastat förändring, vilket innebär att detta jag som skriver detta kommer att upplösas en dag, helt enkelt försvinna som i finito borta! Linnea Jensen död och begraven!
Hur kan jag skriva detta utan att darra på handen? Hur kan jag uppleva en sådan sinnesro vid detta?
Svaret är att falla handlöst och att låta stillheten uppsluka jaget.
När man väl prövat en gång är ingenting längre som förut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar