Om att låsa sig ute och ha delat ut extranycklar!

I den sista tiden har jag konfronterats en del med frågeställningen omkring huruvida en annan person egentligen kan guida någon annan hem till sig själv.
Igenom ett helt liv har jag på olika sätt sökt vägen hem till mig själv. Olika faser med olika grader av förståelse och behov har lett mig igenom allt från shamanism till taosim och idag har jag funnit en djup glädje i det helhetssystem som yogan utgör.
I min värld är all dessa spirituella uttryck en del av en större väv, koncentrerade mönster som talar till oss vid olika tillfällen i livet.
När jag ser tillbaka på min egen resa har alla dessa spirituella praktiker givet mig viktiga nycklar på vägen. Jag har haft behov för hjälp då jag stått framför stängda dörrar och inte vetat hur jag skulle komma in (eller ut:-).
I botten av många spirituella traditioner ligger förståelsen att alla redan är "hemma", men av olika skäl och programmeningar har vi låst oss själva ute.
Många människors längtan efter externa ting och andra människor är i grund och botten längtan om att komma hem till sig själv.
Yogan har utförligt dechiffrerat människans villovägar och förutsättningar och utvecklat ett hållbart system för dom som önskar att bli fria från lidandet och bli fri från Samskara.
För mig är det av avgörande betydning att jag i den fas jag befinner mig, kan läsa och höra och möta andra människor som redan gått vägen eller som är längre än jag på vägen. Människor som gjort sig erfarenheter om sinnets villovägar och om våran sanna natur.
Jag har ingen längtan efter en personifierad guru men däremot efter lärare som kan få mig att spänna bågen. De kan komma till mig som Patanjalis Yoga sutra eller som en satsang på nätet med Adyashanti. Det kan linkas till mig av vänner som läst eller hört något spännande, böcker som refererar till böcker, yogalärare som refererar till varandra eller till vetenskapliga artiklar och på så sätt betraktar jag mig ingå i en värlsomspännande och tidslös interaktion där allas erfarenheter spelar en roll. Om jag inte redan hade en förståelse för sanningen skulle jag inte kunna igenkänna sanningen men min programmering, min samskara är fortfarande så pass dominerande att  jag ofta mister förbindelsen till den.
Betyder detta att jag är osjälvständig eller att jag är en vindflöjel som blåser hit och dit?
Jag vet inte, det ända jag vet just nu är att det är oerhört skönt att ha lagt ut några set "extranycklar" så när jag låser mig ute (vilket jag gör en del:-) så vet jag att komma in igen.