Att falla handlöst!

Jag letar på må och få i bokhyllan och tar ner ett slitet exemplar av "Buddha talade och sade". På första sidan står det skrivet 1983, jag var då 17 år. En superjobbig stökig tid, sökande efter en sann plats att slå mig ner i tillvaron samtidigt som jag hade ett exploderande behov av att vara på alla platser i världen samtidigt.
I slutet av boken är det en samling citat, några har jag ramat in bl.a denna av Khanda Samyutta:"Det finns ingen form, intet sinnesintryck, ingen själslig betingelse eller utveckling, intet medvetande som är bestående och icke underkastat förändring".
Jag står här 29 år senare och blickar tillbaka på 17 åringen och förstår att bakom årens förklädnader har ingen tid någonsin gått och ingen tid vill någonsin komma. Jag vet idag vad jag visste då, alla former förgår, bara det formlösa Självet består. Och samtidigt som vetskapen levde på djupet i 17 åringen var det ännu inte fullständigt realiserat och istället för att gå ut i ljuset skulle jag behöva att gå in i många mörka återvändsgränder och förväxla sanningen med form innan något inom mig lugnat sig så pass att det åter var redo att se sanningen; Jag är inte den jag tror jag är.
I den relativa världen lever jaget ibland glada dagar, som går över, och ibland tungsinta dagar och också dom går över, för i den relativa världen är allting underkastat förändring, vilket innebär att detta jag som skriver detta kommer att upplösas en dag, helt enkelt försvinna som i finito borta! Linnea Jensen död och begraven!
Hur kan jag skriva detta utan att darra på handen? Hur kan jag uppleva en sådan sinnesro vid detta? 
Svaret är att falla handlöst och att låta stillheten uppsluka jaget.
När man väl prövat en gång är ingenting längre som förut.

"Consciousness interacts with sensations!"

Mycket av mitt liv för tiden handlar om att kunna agera i formen utan att mista helheten ur syne. Hur ska jag kunna agera centrumlöst i en värld av form. Hur träda in i verkligheten och lämna drömtillståndet bakom mig?  Lämna fixeringen vid jaget?
Hur lagar man frukost till barnen, kontaktar Uno X macken för att kolla om de lagat färdigt gräsklipparen. Hur planerare man för sin ekonomi samtidigt som man lever i medvetenhet om det absoluta.
Alla handlingar kräver min form eller gör de?
Min personlighet är den form som det absoluta upplever sig själv igenom. Så jag är alltid omfattad av det absoluta, allting jag företar mig uppstår och upplöses häri. Men min personlighet är uppbyggd av ett komplext mönster av betingningar och tankar.
När jag väcker barnen om morgonen, är det inte "bara" Shiva som väcker dom, det är också formen som efter otaliga förväxlingar, förvrängningar bildat samskara - mitt mood min förmåga till kontakt, allt beror på ett flux av medvetna och omedvetna processer och allting samspelar och döljer sanningen för mig medans jag går fram till fönstret för att dra upp rullgardinen.
Hur känns det att göra samma handling utan tyngden av samskara. Hur upplever Shiva smället från rullgardinen när den far upp och morgonljuset strömmar in genom fönstret?
Identifikation med tankarna, med formen är som velcro. Ett uttryck som Adyashanti använder för att beskriva hur svårt det kan vara att riva sig ur sina identifikationer med tankar och mönster.
Vad är vägen ur identifikation? Hur drar man sig ur velcro?
Vägen ur identifikation går hur motsägelsefullt  det än kan låta genom kroppen, genom våra sanser!
Att öppna dörren in till rummet, det kyliga handtaget i handen, sömnlukten i rummet, dunklet, mina ord som kommer som av sig själv- "Godmorgon, dags att vakna!". Synen av en liten kropp som börjar att röra sig under täcket, en morgonrufsig blond kalufs. Känslan av rullgardinslisten i handen, smällen när den åker upp. Allt detta är nu! Jag vet vad som ska göras, en intelligens leder mig från moment till moment, jag behöver inte ha "koll", behöver inte ligga två steg före.
Jag ska vara i morgonkramen. Fylla ut mig med upplevelsen av en knotig varm pojkkram, med morgonljuset och lugnet i huset. Sedan äter vi frukost!

Om Tragedin i Norge, separation och "basic goodness"!

Tragedin i Norge....jag måste börja så, även om jag inte riktigt vet vart jag ska med det här skrivna.
I en vecka nu har händelsen tagit boning i mig i en blandning av förvirring, sorg och oändlig medkänsla.

I de senaste månaderna har jag mediterat ganska intensivt. Jag har äntligen varit redo till att fördjupa min yogapraxis med kontinuerligt meditation. Den meditations praxis jag följer är inspirerad av Adyashantis riktlinjer för meditation och handlar i grund och botten om att låta allting vara som det är och vaket iaktta vad som händer när man gör det. Jag tror att man väljer meditationstekniker efter personlighet, lite don efter person med ev. förändringar över tid, och denna meditation som utgår ifrån full uppmärksamhet är alltså mitt don. Att sitta och låta sensationer, känslor, och tankar röra sig fritt i stillheten, i den oändliga rymd som vaket och neutralt huserar dessa olika yttringar.
Men sedan jag i lördags vaknade upp till nyheten om den tragiska händelsen i Norge har mina meditationer haft en helt annan ton. Det är som om alla de berörda människornas sorg, förvirring och oändliga smärta tagit boning inne i meditationen och det har försvårat för mig att röra mig ohindrat i denna vidsträckta rymd. Jag vet inte vad det beror på, jag vet inte om mitt sinnestillstånd är en naturlig reaktion på en väldigt tragisk händelse, eller om andra bearbetningar är igång men en sak är säkert, det att meditera är inte längre en fridfull sysselsättning men en stund för rannsakning och starka känslor.

När tragedin ses i ett "yogiskt" perspektiv är händelsen förklarlig, det är detta som kan hända när en människa till fullo identifierar sig med sina tankar, föreställningar och ideér. Det är detta som kan hända när en person tror så fullt och fast på historien om att han är en isolerad varelse, hävd över alla sammanhang, isolerad från helheten. Denna upplevelse av separation leder alltid till ett behov för att kontrollera sin omgivning. De flesta av oss kan nicka igenkännande till att känna oss lösryckta från helheten och som resultat att vilja kontrollera vår omgivning men i de flesta av oss har våran känsla en i boende spärr.
Att praktisera yoga har lett mig in på vägen hem, yogan har formulerat det jag i djupet av mitt hjärta alltid vetat; vi är ett å samma. Att ha börjat att ifrågasätta identifikationen med min persona har skapat en ny rörlighet, sensibilitet och en ökad glädje inom mig. Det börjar att ge mig en frihet till att låta tingen vara som de är, och att låta folk vara som de är.

Idag var det dags för det årliga evenemanget "För en bättre värld" på torget i Kisa. Jag var inbjuden för att stå på scenen och köra ett litet kort introducerande yogapass för dom som hade lust att delta samt att göra en kort presentation där jag skulle berätta om hur jag menar att yogan kan bidra till en bättre värld.
Efteråt kom en liten dam fram till mig och sade med tårar i ögonen,- "om Brevik hade gjort yoga hade det nog aldrig skett det som skedde i fredags"
Och därmed summerade hon upp mina förvirrade tankar och känslor ifrån den gångna veckan. Hon uttalade sig inte i ett behov för att skapa en "vi mot han situation" men i en insikt om att vi alla är en del av detta stora mirakulösa liv och när vi är i kontakt med denna insikt är vi i kontakt med det som Chogyam Trungpa Rinpoche kallar "the basic goodness",  en fras han använder för att beskriva verkligheten om vår inre sanna natur, och när vi lever utifrån vår sanna natur mister vi behovet för att kontrollera vår omgivning.
Vår inre sanna natur är det som yogan pekar väg mot och jag tror att denna längtan mot hemkomst bor i oss alla.

Det kan tyckas som att Brevik har en lång väg hem, och imedan fladdrar 92 själar in i evighetsrummet som fjärilar till en blomma.
Jag sänder min oändliga medkänsla till alla er som den 22 juli miste en älskad människa.
Namaste!

Of course the angels dance!

 Idag är en underbar dag! Ingenting speciellt händer, jag går barfota i huset, läser i böcker som ligger strödda lite här och var, kokar mig en kopp the med soyamjölk och mycket kardemumma, (att det kan smaka så gott!). Regnet öser ner, jag är ensam men fylld! Strödda citat som jag går runt och tuggar på som den här av Maharshi t.ex "There is no greater mystery than this, that we keep seeking reality though in fact we are reality. We think that there is something hiding reality and that this must be destroyed before reality is gained. How ridiciously! A day will down when you will laugh at all your past efforts." Och senare i en text av Douglas Brooks, där han kommenterar Patanjalis Yoga Sutra utifrån den tantriska traditionen av Rajanka hittar jag det här "Yoga does not take us beyond our material nature nor separate material from the spiritual. Instead yoga reacquaints us with the material and the spiritual as expression of our innate freedom choosing to celebrate itself in embodiment" /..../ "Play is the simple fact that the universe exists for its own sake. There is nothing that the Lord or the universe must accomplish, nothing it must prove, no reason for it to exist other that it chooses to do so. Since there is no object other than itself, the universe as the Divine does not "work" but rather engages in a form of play (lila). Play has no object and seeks no goal. When we play, there is no other than the play." Regnet tilltar och smattrar på fönsterbläcket, det formligen välter ner och jag fylls plötsligt av en underbar känsla av att himlen öppnat sig och tömmer regnet ner över jorden som i en lek, ja på samma sätt som ett lyckligt litet barn när det får lov att hjälpa till med att diska och det hela går över styr. Och så plötsligt spricker molnen upp och solen ler rakt in i huset och ber mig att leka med, idag och hela detta liv som är nu och nu och nu. Jag vill låta Gud känna den sköna känslan av bara fötter över ett sommarvarmt golv, låta Gud smaka kardemumma kärnor som fastnat mellan tänderna, låta Gud höra regnet ösa ner, låta Gud klappa en dyngsur katt som kommer in och lägger sig i knät. Jag vill låta Gud känna sig själv helt ut i tårna och bevara en Guds lekande känsla i allt jag företar mig. Jack Ridl skriver det så fint! Läs och njut och förstå att Gud inget annat vill än att leka och njuta! Nu!

The Materialism of Angels

by Jack Ridl

“Who would say that pleasure is not useful?”
-Charles Eames
Of course the angels dance. If not
on the head of a pin, then maybe
on the boardwalk along the ocean of stars.
And they eat hot and spicy: salsa,
Tabasco, red peppers. They love
mangos. They can munch
for hours on cashews. Olives
sit in bronze bowls on the cherry
tables next to their canopy beds
where the solace of pillows swallows
their sweet heads and the quiet
of silk lies across their happy backs.
They know the altruism of material things.
They want to say to us, “We’ll sleep
next to you. Feel our soft and unimposing
flutter across your shoulders, on your
heartbroken feet.” They want us
to take, eat, to smell the wood,
run our tired fingers over the rim of
every glass, give our eyes the chance
to see the way the metal bends and
curves its way into the black oval
of the chair. They want us to feel
the holiness of scratching where it
itches, rubbing where it hurts. They
want us to take long, steamy showers
and a nap. They know how easily
we follow directions: hook the red wire
to the front of the furnace, fill in only
the top half of the life insurance form.
They have no manuals for joy.
They can’t fix anything we break.
They wonder why we never laugh
enough, why we don’t know God
is crazy for deep massage, and loves
to wail on an alto sax whenever they dance.

Om att låsa sig ute och ha delat ut extranycklar!

I den sista tiden har jag konfronterats en del med frågeställningen omkring huruvida en annan person egentligen kan guida någon annan hem till sig själv.
Igenom ett helt liv har jag på olika sätt sökt vägen hem till mig själv. Olika faser med olika grader av förståelse och behov har lett mig igenom allt från shamanism till taosim och idag har jag funnit en djup glädje i det helhetssystem som yogan utgör.
I min värld är all dessa spirituella uttryck en del av en större väv, koncentrerade mönster som talar till oss vid olika tillfällen i livet.
När jag ser tillbaka på min egen resa har alla dessa spirituella praktiker givet mig viktiga nycklar på vägen. Jag har haft behov för hjälp då jag stått framför stängda dörrar och inte vetat hur jag skulle komma in (eller ut:-).
I botten av många spirituella traditioner ligger förståelsen att alla redan är "hemma", men av olika skäl och programmeningar har vi låst oss själva ute.
Många människors längtan efter externa ting och andra människor är i grund och botten längtan om att komma hem till sig själv.
Yogan har utförligt dechiffrerat människans villovägar och förutsättningar och utvecklat ett hållbart system för dom som önskar att bli fria från lidandet och bli fri från Samskara.
För mig är det av avgörande betydning att jag i den fas jag befinner mig, kan läsa och höra och möta andra människor som redan gått vägen eller som är längre än jag på vägen. Människor som gjort sig erfarenheter om sinnets villovägar och om våran sanna natur.
Jag har ingen längtan efter en personifierad guru men däremot efter lärare som kan få mig att spänna bågen. De kan komma till mig som Patanjalis Yoga sutra eller som en satsang på nätet med Adyashanti. Det kan linkas till mig av vänner som läst eller hört något spännande, böcker som refererar till böcker, yogalärare som refererar till varandra eller till vetenskapliga artiklar och på så sätt betraktar jag mig ingå i en värlsomspännande och tidslös interaktion där allas erfarenheter spelar en roll. Om jag inte redan hade en förståelse för sanningen skulle jag inte kunna igenkänna sanningen men min programmering, min samskara är fortfarande så pass dominerande att  jag ofta mister förbindelsen till den.
Betyder detta att jag är osjälvständig eller att jag är en vindflöjel som blåser hit och dit?
Jag vet inte, det ända jag vet just nu är att det är oerhört skönt att ha lagt ut några set "extranycklar" så när jag låser mig ute (vilket jag gör en del:-) så vet jag att komma in igen.

är ättiksgurkan sur eller söt?

Min ekonomi har alltid varit tunnsliten.
Jag har så länge jag kommer ihåg försökt att lista ut varför jag inte förmår att komma över en slags ekonomisk fattigdomströskel, som om en stor elefant står i dörröppningen och spärrar för all genomgång.
Att man präglas av den tid och kultur man växer upp i är givet, och det handlar om att se igenom mönsterna så att man förmår att leva mera utifrån sitt sannare själv. I en fas i mitt liv har jag trott att min konstanta oförmåga att skapa ekonomisk växt och överflod har speglat mina egna personliga brister. Så mina tankar om mig själv ha varit synonyma med hur mycket pengar det var på kontot. Idag är jag inte säker på att sammanhanget är lika simpelt.
Gina Lake skriver:"We tend to take experiences of limitations personally. We think we shouldn´t be having that experience or blame our self for it./..../Limitation is especially difficult for the ego becuase the ego are under the illusions that it can make life better. When faced with the sense of powerlessness produced by some limitation, the ego suffers greatly. It´s ashamed and angry over not being able to manifest what it wants. Enligt Gina Lake upplever vi först sinnesro när vi förstår att; "Limitation has a great value becuase it develops our patience, restraint, self-reliance, and other positive qualities. It shapes us like nothing else can. It also motivates us to cultivate talents and skills we might not have developed otherwise.
Så kanske ska jag bara släppa taget. Kalla det Dharma, något jag reder upp i det här livet som jag inte själv förstår, eller kanske inte ens reder upp men som en erfarenhet. Att erfara penningnöd, att leva på ett hängande hår och göra underbara saker med livet på trots. Att stå andaktsfulla ute i vårkvällen med barnen och höra tranorna trumpetera över dalen och njuta värmen i huset när vi kommer in igen och veta att vi har ved nog till att hålla huset varmt och att ungarna kan få ett bad också imorgon.
Det låter som att jag romantiserar eller vill glorifiera men jag menar inte att det att ha pengar inte betyder att man inte kan värdesätta ett varmt bad. Jag sätter inte upp fattigdom versus rikedom. Det är två olika erfarenheter, och ingen av dem är sett i ett kosmiskt perspektiv mera värt än det andra, det ger bara olika infallsvinklar.
Man lever nödvändigtvis inte mera autentiskt för att man inte har några pengar och heller inte är man nödvändigtvis mera lycklig för att man har dom. It´s all a state of mind!:-) Gina Lake påpekar: "The struggel against a limitations is what causes suffering not the limitation itself."
Det är skitjobbigt att vara utan, men det är bara en känsla och den går över, och så kommer den igen och så försvinner den och kommer igen. Det är mina tankar om begränsningen som skapar lidandet. Inte begränsningen i sig själv!
Så om jag kan börja låta bli att förebrå mig själv kanske jag förmår det som yogisarna kallar aklishta, att skapa ett nytt utgångspunkt för att upphäva gamla uttjänade mönster, och detta kan skapa mindre lidande och mera frihet inom mig.
Att jag kan göra jokes när jag står med näsan inne i kylskåpet och stirrar på en gammal ost och en burk ättiksgurka när barnen behöver en ordentlig matsäck, vad visar det?, att jag släppt taget om att ta livet så jäkla allvarligt eller att jag är klar till en utredning hos socialmyndigheterna?

"Här kan du inte bara sitta och lata dig!"

Solen skiner från en klarblå himmel. 3 frostgrader i morse men nu värmer solen och tulpanerna reser sig upp igen efter att ha spelat döda i rabatterna. Barnen är skjutsade till skolan och jag sitter mot uthusdörren med en kopp kaffe och lyssnar till fågelsången. Bofinkar, sädesärlor och en hackspett borta ifrån skogen, den späda grönskan lyser i morgonljuset. Att bara sitta här nu- att vara- vad är viktigare? Att tillfullo uppleva och bevittna skapelsen som vecklar ut sig här och nu. Egot mumlar dovt i bakgrunden som åska, den är orolig och otillfreds:-"Här kan du inte bara sitta och lata dig!"
Ett av barnen utbrister igår efter att ha kommit hem från skolan:-"Du bara latar dig hela dagarna, du måste jobba!!Hur ska vi klara oss???Han är orolig men också lite avundsjuk. Han speglar en bergfast hållning som bor i oss alla, en hållning som kommer ur Egots betingningar och som ingår implicit i vår programmering. Båda barnen tycker att det är fusk att jag är hemma och gör saker som jag tycker är kul hela dagarna när de måste vara i skolan varje dag och ha tråkigt!!!
Jag förstår dom 100 procent och jag har inga starka argument för varför de måste gå i skola, just nu är det bara en del av deras liv.
Ekonomin är Egots trumfkort, man skakar alltid när man ser Egot drämma det kortet i bordet, det slår ut allt annat. Men bara om man spelar Egots spel.
Om man betalar ifrån en kassa som alltid är halvtom eller "bara har några få ören kvar" ¨ en kassa som aldrig innehåller nog, så är det så det är. Om du tar samma innehåll och betalar utifrån den hållning att kassan är halvfull, har några ören kvar och betalar det som ska betalas, så är det så. Summan i de båda kassorna är lika stor men din känsla är väsentligt annorlunda. Oro och bekymmer följer den första medan det andra är problemfritt.
Om vi zoomar ut och ser allt ifrån Essensens utgångspunkt (det allomfattande eller gudomliga om du vill) så uppfattar Essensen våra handlingar från det första exemplet som begränsning, den dominerande tankegången är otillräcklighet och vår handling är genomsyrad av brist. Essensen i sin altomfattning uppfattar inte att vi bara försöker att förutsäga och kontrollera vår ekonomiska situation och att bekymmer och oro är en del av det konceptet. Essensen uppfattar hur vi stryper flödet och kan därför inte komma igenom till oss.
Egot vill ha kontroll, därför styr den oss in i livssituationer där vi kanske ofta kompromissar väldigt hårt med vårat välmående. Egot satsar på ordning och reda, pengar på fredag. Effektivitet och hårt jobb, inte ligga och lata sig och att bara ha kul har aldrig betalat sig! Det här är Egots uppställning och den gör bara det den är programmerad till, det vill ha trygghet, det vill kunna förutsäga allt som kommer att hända, det vill vara säker på att det finns pengar till hyran och att de hopsparade pensionspengarna kommer att räcka till minst en utlandsvistelse om året när det är dags att gå i pension. Men grejen är ju att oavsett om du har fast jobb och sätter in på ditt pensionssparkonto varje månad, så upplever du kanske bara stundvis en känsla av kontroll.
Den kontroll och trygghet som Egot önskar är en illusion.
Om du lever ett liv som är styrt utifrån Egot kommer du alltid att uppleva livet som stressande, otillfredsställande, osäkert, bekymmersamt då Egot aldrig blir tillfreds. Egot är kroniskt otillfreds det vill alltid ha mera eller mindre av det som är. Det är så det fungerar.
Träder man däremot in i nuet och ger det sin fulla uppmärksamhet kommer man i kontakt med Essensen. Essensen talar till dig genom intuition, impulser och lust, inte den spända begärsbetonade lusten, men en djupare mera fredfull lust. Låter man Essensen verka igenom sig på detta sätt så kan man slappna av och låta Essensen styra inflöde och utflöde till pengakassan, en bättre bankir finns nämligen inte och kanske kanske inte följer det en pensionssparkonto med.