Idag när jag vaknade sken solen genom fönstret och bofinken sjöng för full hals. Huset var stilla och barnen låg och snusade i sina sängar. Jag hade morgonen helt för mig själv.
Varje gång jag tittar in i min lilla shala här i huset så fylls jag av något gott, ibland går jag bara in och ställer mig ett tag för att ta in den fina energin som efterhand fyller rummet efter många yogapass med kärleksfulla och varma elever och ibland tar jag en av mattorna och rullar ut på golvet. Jag älskar ljudet, det lilla smället när mattan rullar ned i golvet. Det rymmer något gott.
I Anusarayogan, som jag är mycket inspirerad av, talar man om 5 principer och den första är att grunda och öppna sig för godheten. "Set your foundation and open to grace!" Att grunda sker både på ett fysiskt plan och på ett mentalt och spirituellt plan. Det handlar om att vara i kontakt med grunden, det som bär dig, både jorden, din intention och det gudomliga för utan detta vill allt du företar dig vara obalanserat och vacklande.
Jag hade öppnat fönstret så att jag kunde höra bofinken och suset från granen och känna den kyliga morgonvinden. Jag yogade i en solstrimma och kände mig in i varje asana, idag med en stor närvaro. Idag med en genomströmmande känsla av godhet och kroppen kändes stark och öppen. Efteråt låg jag en stund på mattan och lät andningen falla till ro och yogan verka i kroppen. Och jag tänkte:
Om jag gör det här varje morgon så kommer jag snart att kunna stå på händer fritt i rummet, min bakasana kommer att förbättras och jag kommer snart att kunna göra vasisthasana med ett ben lika snyggt som Neesha Zollinger! Sedan flinade jag för mig själv för så funkar det inte, den här morgonen är nu, den är inte varje dag och allting här i livet fram till nu har visat mig att jag är en person som inte är särskilt rutinpålitlig. Det kommer och går, ibland blir det mycket ibland bara lite och ibland ingenting alls. Och så såg jag en bild framför mig, knappt så poetisk men beskrivande, yogapraktiserandet som en liten grävskopa, den kan bara skyffla undan ett visst mått åt gången men efterhand kan den få undan väldigt mycket. Och vad är det då jag menar blir skyfflat undan?, jo det som man inom yogan benämner som Klishta. Klishta är de mönster som hämmar oss och skapar lidande, det kan handla om ego, okunnighet, begär, aversioner och rädsla. När man praktiserar yoga ersätts klistha såsmåningom av aklishta, mönster som inte hämmar oss men som stödjer oss på vägen till uppvaknandet till vår sanna natur.
I mitt tillfälle så sker det här lite i taget och av outrannsakliga grunder kan jag inte skynda på det, det har sin egen gång och det ända jag kan göra är att ta emot med öppna armar när det då och då inträffar morgonstunder som idag. För lika lite som det går att styra över bofinkar och gransus och solstrimmor och barn lika lite kan jag styra över uppvaknandet till mitt sanna själv eller för den sakens skull den första gången när jag kommer att kunna stå på händer fritt i rummet. Men jag kan alltid sätta grunden och jag kan alltid sträva efter att öppna mig för Godheten i allt som lever.

Bara en dålig hårdag?!

Min intention är att leva utifrån mitt sanna Själv och att varje gång jag upplever att Egots betingningar tar överhand leda min uppmärksamhet in i ögonblicket igen, som ju är den ända platsen där livet utspelar sig. Men ibland befinner jag mig i tillstånd som jag inte förmår att påverka.
Som yogalärare och yogautövande kretsar jag mycket omkring den här typen av problemställningar. Yogan är ett underbart och allomfattande koncept som har kartlagt det mänskliga dilemmat och utarbetat system för att hjälpa oss att nå insikt, hälsa och balans. En av de sätt man talar om inom yogan är att öppna upp sitt hjärta så att godhet och nåd kan strömma till, att se sig själv som ett kar som fylls upp utav den gudomliga energin även kallad Pranashakti. I princip är det, det samma som att vända uppmärksamheten in i nuet och låta det förunderliga livet leva oss, i detta öppnande genomströmmas vi av livets grundessens som är godhet. Shakti är den kraft som manifesterar form och Prana är den energi eller vitalitet som genomströmmar allt levande (alla former). Våran förmåga att träda in i nuet och häva oss upp över Egots tankar och bekymmer ökar vår Pranashakti som därmed gör att vi känner oss mera vitala och mera klarsynta.
Men ibland är det som att det inte går att etablera kontakten. Hur klart man än ser sig själv och hur mycket man än prövar att förbinda sig, oavsett vilka kort man har på handen, meditation, yogapraktiserande, vistelse i naturen, samtal med någon som man håller av och som är klartänkt och underhållande så känns allting ändå stumt och onåbart. Hur kan det komma sig? Jag vet ju vad jag ska göra, jag tar mina vitamintabletter, jag sade förlåt till barnen, jag lyssnade på bofinken och jag ställde mig på yogamattan men ändå känner jag mig i osynk.
Detta får mig att tänka över att vi kanske aldrig är helt i kontroll med hur livet lever oss."We aren´t in control of what comes and goes in our life",skriver Gina Lake. Hon fortsätter: "We have a small influence, not a large influence, on what happens to us. Call it destiny, fate, the stars, the bigger plan, or whatever you will, but it will have its way with us,and our greatest power and responsibility is in how we respond to life"
Så det vi kan göra är att sträva efter att skapa de bästa förutsättningarna men sedan att acceptera att ibland är man bara inte i strömmen, inte för att man gjort något "fel" men för att livet nu av outrannsakliga grunder just nu vill ha det så, kanske lite som att ha en dålig hårdag. Och vad kan man själv göra då? Ja,kanske bara rycka på axlarna och flina när man går förbi spegeln:-)

Från Hängmattan!

Gina Lake, en nondualteacher från Sedona i USA, www.radicalhappiness.com skriver i sin bok "Embracing the now", " The mind complicates life with a lot of thoughts about how, when, why, and whether to do various things. It plans and thinks about doing things, when life is simpler than that. Much of the time, living is just a matter of doing what arises to be done. Life calls on us to take action: Phone rings, children ask for assistance, dogs look longingly, email arrives, papers arrive on our desk, the refrigerator is empty, the laundry basket is full, ideas and inspiration arises." Gina fortsätter att beskriva hur det hon nämner som "the egoic mind" vill ta på sig ansvaret för att saker och ting blir gjorda men att egot egentligen är en funktion, en slags programmering som tänker på vad som ska göras. Detta ego som färgar mycket av våran vakentid, debatterar, knuffar, värjer sig, klagar och är orolig över hur nu det ska lyckas att få allt gjort. Om man istället låter sig leda från något djupare inom sig, det som Gina Lake kallar för "The Essence" så uppstår ett naturligt flyt igenom ens vardag, och allt det som behöver att göras blir gjort men utan den utmattning som egot tillför och överskuggar nuet med. Grunden till att vi blir så utmattade är att egot alltid är minst 3 steg före, det tänker och tänker, gör långa listor inne i vårat huvud och redan vid morgon tandborstningen tänker egot på kvällsmaten. Detta får oss att alltid känna oss korta om tid. Och vi känner oss stressade och fångade i hamsterhjulet och har svårt att se vägen ut. Ginas råd till oss är att ta ett ögonblick i taget precis som det står på de gamla väggbonaderna i mormors sommarstuga.  Det är det enda sunda att göra men för att vi ska våga måste vi lita på att det finns något som bär oss. Gina Lake formulerar det så tröstande, "Once you see that listening to the egoic mind is dysfunctional rather than functional, it becomes easier to ignore the mind´s tyranny- its pressuring, to-do list, and worries. Such thoughts don´t serve you and never have. You can be done with them, and you´ll get as much done as ever, or you´ll discover that there´s room in the present moment to just rest and be." Jag har beslutat att testa Ginas tes! Den kommande månaden ska jag följa den energi som uppstår i varje ny stund. Mitt ego har redan förutspått katastrofer, hur ska jag klara mig utan min långa check lista som brukar ligga på skrivbordet, och tänk om jag aldrig mera har lust att gå till jobbet!! hur ska vi då klara oss??? Men jag är trött på att vara i egots tyranni, jag vill ha fred och ligga i min hängmatta tills jag får impulsen att göra något annat eller tills det börjar att regna. Bloggen får fungera som min sekundant.