onsdag 26 oktober 2011

Transit!?


En upplevelse av att ha förlorat slaget! Har det som en liten kattunge och vill bara rulla ihop mig i någons famn.
Vill hålla barnen intill mig och aldrig släppa.
Vill inte att något av allt detta försvinner, varken de gulnade löven, sjöarna, sångsvanarna ute på fältet, blåsten runt knuten, den fina duken på köksbordet från Indiska, min skruttiga bil utanför, kaffet eller katterna. Jag vill hålla allt tätt intill mig och gråta som ett barn gråter som förlorat något för världen obetydligt men för henne ovärderligt, som t.ex en liten grå sten med skimmer i.
Jag vet inte varför, jag känner mig inte olycklig bara rädd och förvirrad över detta fullständigt obegripliga liv. Jag förstår små ting i ögonblicket men jag kan inte få ihop det till en enhet.
När jag är stilla vibrerar stillheten med en obeskrivlig men ordinär fyllest som jag inte förstår. En vaken och blottlagd uppmärksamhet men mer än så kan jag inte säga om det.
Hur form träder ur denna stillhet begriper jag inte. Det är en gåta för mig hur upplevelsen av Jag, kan framträda i detta. Hur dessa, Stillhet och Form, kan ha någon som helst förbindelse alls. Stillhet omsluter form men stillhet och form känns inte kompatibelt, mera som smör på bakpapper eller som att somna och vakna, veta att man sovit men inte kunna spåra ögonblicket då man somnade  eller ögonblicket när man vaknade. En uppstående lucka som den mellan en våg som blir till en partikel.
Jag kan uppleva stillheten bakom alla ljud men låter jag uppmärksamheten dra sig tillbaka dit upphör alla manifestationer.
Hur lever man då utifrån Stillheten om Stillheten uppslukar alla ljud? Det Absoluta som uppslukar allt relativt?
Men  kroppen vill livet, den drar handen genom kattens päls utan att tänka, svarar i mobilen och förbereder till dagens yogaklass. Det finns en impuls som rör kroppen naturligt genom dagen. Vad är det?Denna impuls? Något vill detta, något som är starkare än jagets konfysa vilja.
Jag inbillar mig att något kan uppenbaras. Jag inbillar mig att jag kan bli fullständigt genomträngd av ljus och när detta sker upphör all förvirring och , inbillar jag mig, kommer all förvirring att upphöra, då kommer jag att leva fullständigt vaket i varje ögonblick av detta dyrbara liv och behöver inte längre ha en klamrande känsla till sångsvanar och gamla bilar, barn och oktoberblåst.
Papaji beskriver detta tillstånd som att befinna sig i en transithall mellan två avgångar- det är bara att vänta tills man blir kallad till gaten! Det ända råd han ger dom som befinner sig där  är: - "Whatever you do, don´t get attached!
Och det är det ända som jag vill nu! Jag vill hålla fast i barn och dukar, gulnade björkar och vind, fåglar i flykt och kalla bara fötter mot kyliga stenflisor som om min sista stund var kommen.
Med min hjärna förstår jag att det bara är ett sätt att fasthålla illusionen om separation. Att ingenting kan ägas och därför heller inte misstas. Allt jag älskar (och allt det som jag inte älskar) är manifestationer av det oändliga och vågar jag kasta mig handlöst in i den kommer detta ömmande Jag-sår att läka så fint som om det aldrig funnits där.
Men mod? kasta?, handlöst? är detta övergivande något jag aktivt kan göra?
Jag tror inte det men som Papaji sade, plötsligt öppnar gaten och det är dags att gå ombord.

När mitt flyg ut i oändligheten avgår är ovisst och undertiden rider jag ut dessa känslor av att jag har något att missta och gråter som ett barn, otröstlig och förkrossad. Någon annan ser på och vet att världen är full av grå sten med glitter i, indiska bomullsdukar, skruttiga golfar och sångsvanar eller något annat lika magiskt och att det som kommer och går, bara är det som kommer och går.

måndag 3 oktober 2011

Skattkistan öppnar sig när jaget tystnar!


Känner du igen det här? Du går på en stig som är fylld av gulnade blad, du känner en doft av förmultning, högt ovan dig flyger några kajor. Det blåser i trädtopparna men mellan träden är det stilla. En plötslig lyckoförnimmelse strömmar igenom kroppen och samtidigt med det, ett minne från din barndom. Du minns höstar som barn, känslan av lycka och sparka löv, att låta sig falla på rygg i löv-högar, den torra känslan av vissnade löv som letar sig in under halsduken. Eller kanske andra minnen som kommer i kölvattnet av våta yllevantar som torkar på ett element, kraset av is under fotsulorna en tidig vårkväll, ett flor av lysande hundkex i sommarkvällen. Kråkor som kraxar i en dimmig hösteftermiddag. En smörgås med smör som smälter ner i en kopp het choklad.
I en lång tid har det undrat mig hur det kunde komma sig att jag hade så många lyckominnen från min barndom. I den första delen av mitt vuxenliv betraktade jag min barndom som andefattig, snäv och konfliktfylld. Och jag hade svårt att få dessa skimrande minnen att verka kompatibla med min uppfattning om barndomens tristess och förödmjukelse. Hur kan något som jag upplevt som så trångt och hämmat bära på en sådan skattkista av rikedomar?
Idag förstod jag äntligen sammanhanget.
Jag satt på kökstrappen i lä för den varma oktoberblåsten och kände trappans varma sten under mina bara fötter. Höstblåsten drog i de gulnade trädkronorna borta på ek kullen, ett duv-par kom flaxande över fältet och en doft från de storvuxna tomatplantorna mot husväggen slog mot mig.
Dessa fulländade sinnesintryck kan bara upplevas om jaget tystnar.
Om tankarna tystnar och om jag släpper alla mina historier om ögonblicket.
När jag var liten upplevde jag bara, som barn är man ett ända litet upplevande nu.
Som barn berättade jag inga historier, de våta vantarna på tork på elementet var "bara" yllevantar på tork på elementet. De var inte historien om ett stackars barns yllevantar.
Historieberättandet kommer sedan, det kommer när man börjar att utveckla ett jag. Ett skarpt avgränsat centrum för att definiera sig i en omgivning. Det hör med i det att utvecklas som människa. Men en tid kommer då man igen måste släppa taget om jaget och låta det upplösas i Självet.

Idag förstår jag att nuet är starkast och mest meningsfyllt när jaget med sitt oändliga prat tystnar.
För jaget tycker inte att det är ett dugg märkvärdigt med ett duv-par som flyger över ett fält men för Självet är det ett mirakel!