Om Tragedin i Norge, separation och "basic goodness"!

Tragedin i Norge....jag måste börja så, även om jag inte riktigt vet vart jag ska med det här skrivna.
I en vecka nu har händelsen tagit boning i mig i en blandning av förvirring, sorg och oändlig medkänsla.

I de senaste månaderna har jag mediterat ganska intensivt. Jag har äntligen varit redo till att fördjupa min yogapraxis med kontinuerligt meditation. Den meditations praxis jag följer är inspirerad av Adyashantis riktlinjer för meditation och handlar i grund och botten om att låta allting vara som det är och vaket iaktta vad som händer när man gör det. Jag tror att man väljer meditationstekniker efter personlighet, lite don efter person med ev. förändringar över tid, och denna meditation som utgår ifrån full uppmärksamhet är alltså mitt don. Att sitta och låta sensationer, känslor, och tankar röra sig fritt i stillheten, i den oändliga rymd som vaket och neutralt huserar dessa olika yttringar.
Men sedan jag i lördags vaknade upp till nyheten om den tragiska händelsen i Norge har mina meditationer haft en helt annan ton. Det är som om alla de berörda människornas sorg, förvirring och oändliga smärta tagit boning inne i meditationen och det har försvårat för mig att röra mig ohindrat i denna vidsträckta rymd. Jag vet inte vad det beror på, jag vet inte om mitt sinnestillstånd är en naturlig reaktion på en väldigt tragisk händelse, eller om andra bearbetningar är igång men en sak är säkert, det att meditera är inte längre en fridfull sysselsättning men en stund för rannsakning och starka känslor.

När tragedin ses i ett "yogiskt" perspektiv är händelsen förklarlig, det är detta som kan hända när en människa till fullo identifierar sig med sina tankar, föreställningar och ideér. Det är detta som kan hända när en person tror så fullt och fast på historien om att han är en isolerad varelse, hävd över alla sammanhang, isolerad från helheten. Denna upplevelse av separation leder alltid till ett behov för att kontrollera sin omgivning. De flesta av oss kan nicka igenkännande till att känna oss lösryckta från helheten och som resultat att vilja kontrollera vår omgivning men i de flesta av oss har våran känsla en i boende spärr.
Att praktisera yoga har lett mig in på vägen hem, yogan har formulerat det jag i djupet av mitt hjärta alltid vetat; vi är ett å samma. Att ha börjat att ifrågasätta identifikationen med min persona har skapat en ny rörlighet, sensibilitet och en ökad glädje inom mig. Det börjar att ge mig en frihet till att låta tingen vara som de är, och att låta folk vara som de är.

Idag var det dags för det årliga evenemanget "För en bättre värld" på torget i Kisa. Jag var inbjuden för att stå på scenen och köra ett litet kort introducerande yogapass för dom som hade lust att delta samt att göra en kort presentation där jag skulle berätta om hur jag menar att yogan kan bidra till en bättre värld.
Efteråt kom en liten dam fram till mig och sade med tårar i ögonen,- "om Brevik hade gjort yoga hade det nog aldrig skett det som skedde i fredags"
Och därmed summerade hon upp mina förvirrade tankar och känslor ifrån den gångna veckan. Hon uttalade sig inte i ett behov för att skapa en "vi mot han situation" men i en insikt om att vi alla är en del av detta stora mirakulösa liv och när vi är i kontakt med denna insikt är vi i kontakt med det som Chogyam Trungpa Rinpoche kallar "the basic goodness",  en fras han använder för att beskriva verkligheten om vår inre sanna natur, och när vi lever utifrån vår sanna natur mister vi behovet för att kontrollera vår omgivning.
Vår inre sanna natur är det som yogan pekar väg mot och jag tror att denna längtan mot hemkomst bor i oss alla.

Det kan tyckas som att Brevik har en lång väg hem, och imedan fladdrar 92 själar in i evighetsrummet som fjärilar till en blomma.
Jag sänder min oändliga medkänsla till alla er som den 22 juli miste en älskad människa.
Namaste!

Of course the angels dance!

 Idag är en underbar dag! Ingenting speciellt händer, jag går barfota i huset, läser i böcker som ligger strödda lite här och var, kokar mig en kopp the med soyamjölk och mycket kardemumma, (att det kan smaka så gott!). Regnet öser ner, jag är ensam men fylld! Strödda citat som jag går runt och tuggar på som den här av Maharshi t.ex "There is no greater mystery than this, that we keep seeking reality though in fact we are reality. We think that there is something hiding reality and that this must be destroyed before reality is gained. How ridiciously! A day will down when you will laugh at all your past efforts." Och senare i en text av Douglas Brooks, där han kommenterar Patanjalis Yoga Sutra utifrån den tantriska traditionen av Rajanka hittar jag det här "Yoga does not take us beyond our material nature nor separate material from the spiritual. Instead yoga reacquaints us with the material and the spiritual as expression of our innate freedom choosing to celebrate itself in embodiment" /..../ "Play is the simple fact that the universe exists for its own sake. There is nothing that the Lord or the universe must accomplish, nothing it must prove, no reason for it to exist other that it chooses to do so. Since there is no object other than itself, the universe as the Divine does not "work" but rather engages in a form of play (lila). Play has no object and seeks no goal. When we play, there is no other than the play." Regnet tilltar och smattrar på fönsterbläcket, det formligen välter ner och jag fylls plötsligt av en underbar känsla av att himlen öppnat sig och tömmer regnet ner över jorden som i en lek, ja på samma sätt som ett lyckligt litet barn när det får lov att hjälpa till med att diska och det hela går över styr. Och så plötsligt spricker molnen upp och solen ler rakt in i huset och ber mig att leka med, idag och hela detta liv som är nu och nu och nu. Jag vill låta Gud känna den sköna känslan av bara fötter över ett sommarvarmt golv, låta Gud smaka kardemumma kärnor som fastnat mellan tänderna, låta Gud höra regnet ösa ner, låta Gud klappa en dyngsur katt som kommer in och lägger sig i knät. Jag vill låta Gud känna sig själv helt ut i tårna och bevara en Guds lekande känsla i allt jag företar mig. Jack Ridl skriver det så fint! Läs och njut och förstå att Gud inget annat vill än att leka och njuta! Nu!

The Materialism of Angels

by Jack Ridl

“Who would say that pleasure is not useful?”
-Charles Eames
Of course the angels dance. If not
on the head of a pin, then maybe
on the boardwalk along the ocean of stars.
And they eat hot and spicy: salsa,
Tabasco, red peppers. They love
mangos. They can munch
for hours on cashews. Olives
sit in bronze bowls on the cherry
tables next to their canopy beds
where the solace of pillows swallows
their sweet heads and the quiet
of silk lies across their happy backs.
They know the altruism of material things.
They want to say to us, “We’ll sleep
next to you. Feel our soft and unimposing
flutter across your shoulders, on your
heartbroken feet.” They want us
to take, eat, to smell the wood,
run our tired fingers over the rim of
every glass, give our eyes the chance
to see the way the metal bends and
curves its way into the black oval
of the chair. They want us to feel
the holiness of scratching where it
itches, rubbing where it hurts. They
want us to take long, steamy showers
and a nap. They know how easily
we follow directions: hook the red wire
to the front of the furnace, fill in only
the top half of the life insurance form.
They have no manuals for joy.
They can’t fix anything we break.
They wonder why we never laugh
enough, why we don’t know God
is crazy for deep massage, and loves
to wail on an alto sax whenever they dance.