Mycket av mitt liv för tiden handlar om att kunna agera i formen utan att mista helheten ur syne. Hur ska jag kunna agera centrumlöst i en värld av form. Hur träda in i verkligheten och lämna drömtillståndet bakom mig? Lämna fixeringen vid jaget?
Hur lagar man frukost till barnen, kontaktar Uno X macken för att kolla om de lagat färdigt gräsklipparen. Hur planerare man för sin ekonomi samtidigt som man lever i medvetenhet om det absoluta.
Alla handlingar kräver min form eller gör de?
Min personlighet är den form som det absoluta upplever sig själv igenom. Så jag är alltid omfattad av det absoluta, allting jag företar mig uppstår och upplöses häri. Men min personlighet är uppbyggd av ett komplext mönster av betingningar och tankar.
När jag väcker barnen om morgonen, är det inte "bara" Shiva som väcker dom, det är också formen som efter otaliga förväxlingar, förvrängningar bildat samskara - mitt mood min förmåga till kontakt, allt beror på ett flux av medvetna och omedvetna processer och allting samspelar och döljer sanningen för mig medans jag går fram till fönstret för att dra upp rullgardinen.
Hur känns det att göra samma handling utan tyngden av samskara. Hur upplever Shiva smället från rullgardinen när den far upp och morgonljuset strömmar in genom fönstret?
Identifikation med tankarna, med formen är som velcro. Ett uttryck som Adyashanti använder för att beskriva hur svårt det kan vara att riva sig ur sina identifikationer med tankar och mönster.
Vad är vägen ur identifikation? Hur drar man sig ur velcro?
Vägen ur identifikation går hur motsägelsefullt det än kan låta genom kroppen, genom våra sanser!
Att öppna dörren in till rummet, det kyliga handtaget i handen, sömnlukten i rummet, dunklet, mina ord som kommer som av sig själv- "Godmorgon, dags att vakna!". Synen av en liten kropp som börjar att röra sig under täcket, en morgonrufsig blond kalufs. Känslan av rullgardinslisten i handen, smällen när den åker upp. Allt detta är nu! Jag vet vad som ska göras, en intelligens leder mig från moment till moment, jag behöver inte ha "koll", behöver inte ligga två steg före.
Jag ska vara i morgonkramen. Fylla ut mig med upplevelsen av en knotig varm pojkkram, med morgonljuset och lugnet i huset. Sedan äter vi frukost!
